Måste man leva som man lär?

Jag tänker att det är bra att det man står för och skriver om är sådant som bottnar i den egna verkligheten, i det egna livet. Att det liksom finns ett värde i att leva som man lär.

Men vad innebär det egentligen att leva som man lär och finns det verkligen någon som klarar av att leva så? Och om man nu skulle klara av det, innebär det att man har för låga krav och värderingar?

Minns när vi var på körkorts handledarutbildning och trafikläraren talade om vikten av att vi som föräldrar agerar som föredömen i trafiken och hänvisade till en text i handledarboken: ”Hur många trafik lektioner har du redan gett din elev? Är du förälder till eleven är det säkert tusentals. Varje gång eleven har åkt med dig har du visat hur man ska köra bil och uppträda som trafikant. Det är en gammal sanning att våra barn inte gör som vi säger utan som vi gör…”

Givetvis är det viktigt att vara ett bra föredöme, men samtidigt vet jag mycket väl att jag ibland kör för fort, inte tittar tillräckligt i backspeglarna och glömmer eller struntar i att blinka.

Tänker att kravet att leva som man lär ofta är en fälla för oss människor som har höga ideal och en stark moraluppfattning. För på något sätt är det väl ändå så att kravet att leva som man lär alltid är lättare för de människor som inte bryr sig. De kan ju liksom helt sanningsenligt säga att de faktiskt lever som de lär.

Själv är jag som sagt fullt medveten om att jag inte alltid lever som jag lär. Även om jag försöker så misslyckas jag gång på gång och då får man ödmjukt erkänna sina tillkortakommanden. Tänker att det viktigaste är att man hela tiden strävar efter att låta sina handlingar, sina principer, sitt engagemang och sin livsinställning bottna i den man vill vara. Att man helt enkelt har en vilja att leva som man lär.

Jag har ett kluvet förhållande till att leva som man lär. Det finns något hundraprocentigt och direkt glädje dämpande i tanken, som att man helst inte borde säga något alls med tanke på att man förmodligen aldrig helt lyckas leva upp till sina goda föresatser.  Jag tror mer på att vilja leva som man lär. I den tanken finns rum för avsteg, kompromisser, omvägar, misslyckanden och lärpengar. Och är det inte, handen på hjärtat, ganska tråkigt med människor som har full täckning, som aldrig gör avsteg fån sina principer och tiger om sin ofullkomlighet?

Tomas Sjödin

/ Urban