Jag tror att vi alla skulle må bra av att visa oss mer sårbara, och då menar jag inte att vi ständigt måste berätta allt vi tänker på eller att visa alla våra känslor. Tänker snarare att det handlar om att inte fly när något blir jobbigt och obehagligt, utan istället stanna kvar i de svåra och obekväma samtalen och situationerna, och kanske är det så att den största utmaningen många gånger är att be om hjälp och att ta emot hjälp.
Men att visa sig sårbar inför andra kanske inte är ett mål i sig självt, utan jag tänker att det snarare är ett medel för att försona oss med oss själva och att sluta föra kriga mot oss själva.
Sårbarhet är den punkt där modet och rädslan möts.
Brene Brown
Kanske är det så att vi behöver träna på att orka vara sårbara och svaga så att vi kan möta livet sådant det är och inte bara sådant vi önskar att det skulle vara.
Tänker att det är bra för oss alla att hitta ett sammanhang, en gemenskap där vi kan dela både glädjeämnen, sorger och besvär. Men andra ska inte ta ansvar för dig, oavsett hur smärtsamma dina sår är. Var och en av oss måste själv bära sin egen börda som det står i Galaterbrevet 6:5
Det sägs ju att delad glädje är dubbel glädje, så då kanske delad sorg är halv sorg och att vi därför ska hjälpa till och bära varandras bördor som det står i Galaterbrevet 6:2.
Och att känna medkänsla för någon är inte beroende av att vi har samma erfarenheter som den som berättar något. Att känna medkänsla hänger liksom inte ihop med att man upplevt samma saker, utan om den känsla man får när någon berättar något jobbigt. Ibland behöver vi bara lyssna och andra gånger kanske ge råd eller tröst.
Tänk vad viktigt det är att dela med sig av både sin glädje och sin sorg och att lyssna på andra människors berättelser. Och att vara ärlig mot andra om saker som känns smärtsamma tror jag stärker relationer.
Urbans Tankar och Funderingar 