Det sägs att tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att formulera. Känslor som helt enkelt är för stora för att kunna formulera med ord. Och visst är det fascinerande att kroppen pressar ut vätska när det som saknar språk ändå behöver sägas.
Att gråta kan både vara befriande och besvärande och trots att jag vet att tårar ofta är förlösande så har jag ofta hållt dessa inom mig. Eller snarare undvikit att gråta inför andra och det är jag nog inte ensam om, alla har vi nog kämpat mot gråten trots att det är helt naturligt att gråta.
I de mörka och svåra perioderna av livet har jag oftast gråtit i min ensamhet eftersom jag varit rädd för att visa mina känslor inför andra. Som så många andra svenskar har jag liksom blivit invand i att inte besvära andra med min gråt, men det är betungande och att inte våga visa hur man mår. Men inför Gud har jag gråtit.
Ansiktet bränner av gråt, det mörknar för min blick. Jag vänder mig till Gud med min gråt.
Job 16:16,20
Precis som Job har jag vänt mig till Gud med min gråt och det kan vara väldigt skönt och befriande att få gråta ut ordentligt och bara låta tårarna rinna. För när vi gråter, gråter Gud med oss
Jag tror på en Gud som gråter med mig,
Christina Lövestam
när jag gråter så allting är gråt.
En tröstande Gud som kan trösta likt den som väntar tills gråten gått åt.
/ urban
Urbans Tankar och Funderingar 