När man som jag växt upp i kyrkan får man automatiskt med sig en slags tro, men självklart är den personlig och genom årens lopp har jag växt mig djupare in i min kristna tro. Beteenden och värderingar kan man nog ärva men inte en tro, att bära en tro måste man själv bestämma sig för. Å andra sidan kanske det inte är jag som bär min tro utan att det snarare är jag som bärs av den.
Minns så väl när jag för ett par år sedan fick frågan av en gammal klasskamrat: – Vad har du egentligen för nytta av din tro? Du verkar ju ändå drabbas av allt man kan drabbas av… Visst är det så att jag fått uppleva mycket jobbigt i livet, men samtidigt är min erfarenhet att tron fått betyda allra mest när jag haft det tufft.
När vägen varit krokig och förväntningar förvandlats till besvikelser, och det varit betydligt fler frågetecken än utropstecken har tron på något sätt burit mig. Men det har inte varit oproblematiskt. Visst, jag har kunnat luta mig mot tron vilket i sin tur gjort livet mer hanterbart. Men samtidigt måste jag vara ärlig med att tron emellanåt komplicerat det hela. För det mesta har den varit till sin fördel men ibland också till sin nackdel. Kanske är det så att tron gör att vi reflekterar ännu mer kring livets existentiella frågor. Vad är egentligen meningen med livet och hur ska jag leva mitt liv?
När jag var ung trodde jag lite naivt att tron var lösningen på allt, men genom livets berg och dalbana har jag upptäckt att tron absolut inte är något skydd mot svårigheter. Självklart hade jag gärna sluppit vissa saker som hänt mig i livet, men tänker samtidigt att det Gud inte hjälpt mig ifrån det har han hjälpt mig igenom och helt ärligt hade jag nog inte orkat med livet utan min kristna tro. Till honom har jag kunnat komma med min sorg, min frustration och ilska såväl som med glädje och förhoppningar. Och jag tror att Gud vill hjälpa, stötta och leda mig framåt i livet.
Ingen annan Gud har sår, ingen annan än du och varje sår i varje människa är ditt sår, det är det enda som får mig att orka, att jag vet att du vet hur det är att vara människa.
Ylva Eggehorn
Jag tror att när jag gråter så gråter han med mig, när jag känner smärta, så känner han smärtan med mig och när jag är orolig så vill han ge av sin frid! Så visst har jag nytta av tron, men också av hoppet.
Hoppet om att Gud kan gripa in i vilken situation som helst, att inget är omöjligt för honom och att han aldrig överger oss vilka svårigheter vi än möter. Men också hoppet om att detta liv inte är allt, att det finns en fortsättning. En evighet och en himmel där ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 