Jag tror att det inom oss alla finns en längtan och ett behov av att få brinna. Att riktigt få känna för något som man kan lägga ner sin själ i, som kan få oss att totalt glömma tid och rum. Något som man så starkt tror på att nästan ingenting kan stoppa en. Man bara vet att detta måste jag göra. Det kan handla om en fråga som engagerar oss, en uppgift som behöver utföras eller ett galet fritidsprojekt, och det kan kännas väldigt frustrerande när det man brinner för inte riktigt tar fyr.
På samma sätt som elden är en inspirerande kraft är den också förödande, för det är ju så att bara den som brinner kan bli utbränd. Ibland slocknar vår låga och det vi tidigare brann för blir plötsligt tråkigt och slukar oss på energi. För lite drygt ett år sedan upplevde jag det. Plötsligt hade jag brunnit lite för mycket och för länge. Syret, värmen och bränslet hade försvunnit och då kan man inte brinna!
Under förra vintern blev kaminen en av mina tillflyktsplatser. En livgivande plats som var bidragande till att min eld började brinna igen och idag tycker jag återigen att det är roligt och stimulerande att arbeta på förskola.
I dagens samhälle söker arbetsgivare människor som brinner för sitt jobb, och vi tillbringar väldigt stor del av våra liv på våra arbetsplatser. Vårt arbete borde inte vara något vi går till bara för att få lön utan något vi verkligen brinner för. Något som är roligt och viktigt för oss och som vi kan vara stolta över.
Det finns mycket i livet jag brinner för men det senaste året har jag har insett att man ska akta sig för att ha för många järn i elden att den slocknar.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 