Höstens färgsprakande skrud väcker en förundran hos mig, och det är verkligen en fröjd för ögat att se färgerna i naturen skifta färg från grönt till ett eldigt gul-orange-rött eldorado. Först uppe bland träden och sedan på marken då löven faller av och bildar ett vackert täcke…
…och jag älskar att sparka runt bland löven och jag får liksom inte nog av det prasslande ljudet som uppstår. Och jag kan inte heller låta bli lövhögarna som bara väntar på att man ska vältra sig i dem eller att man ska kasta löv på en vän eller kollega.
Hösten väcker förundran över skönheten både i det vackra och i det fula. För också i det vissnande finns det ju en slags skönhet.
Hösten är en märklig skönhet som handlar om döden, för de vackra höstfärgerna är ju ett tecken på att livet försvinner. Att de vackert färgade löven snart kommer förlora sin förbindelse med trädet och falla till marken och dö.
Men samtidigt som jag ser grönskan tyna bort, gör jag det med förvissningen om att den kommer åter, precis som jag tror att det finns ett liv efter döden.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 