Att heja på varandra

Igår var jag i Tyresta nationalpark och vandrade, och precis som jag brukar göra sa jag hej till dom jag mötte i skogen.

Visst är det lite märkligt att vi hejar på varandra i skogen. För de flesta av oss, eller i alla fall jag är ju där för att slippa träffa folk. Men samtidigt är det ju ganska trevligt att säga hej till varandra när man möts i skogen.

Det är en liksom en oskriven regel som jag gillar att man ska titta lite sådär lagom på varandra och säga hej eller bara nicka. Precis som människor med båt gärna hälsar på varandra ute på sjön. Vilket också busschaufförer, lastbilsförare och motorcykel åkare gör. Tänker att det nog är en slags känsla av samhörighet och gemenskap som ligger bakom det.

Det som fick mig att skriva detta blogginlägg var dock den uteblivna responsen jag igår upplevde. Visst det var många som glatt hälsade tillbaka, framförallt tyskar och holländare, men majoriteten gjorde det inte. Ibland fick jag ett knappt hörbart hej tillbaka, en del ville inte möta mig med sin blick. Och en del stirrade rakt fram och låtsades som att man inte fanns.

Tycker det är märkligt att inte fler säger hej tillbaks. En del gick väl i andra tankar eller var mitt uppe i ett samtal. Men har man fått ögonkontakt och tydligt hört ett hej är det faktiskt lite ohyfsat att inte säga hej tillbaks.

Givetvis säger jag inte hej till alla jag möter på stan eller i mataffären, men jag tror faktiskt att fler hej skulle göra Sverige till en bättre plats!

/ Urban