Ni som känner mig vet att jag älskar solnedgångar och den gångna veckan har jag befunnit mig i Naxos. Kväll efter kväll har jag precis som många andra tagit mig ut via en smal vågbrytare till den lilla ön där Porten till Naxos står.
Solnedgången härifrån är något av det allra vackraste man kan tänka sig. Visst fanns det dom som var lite högljudda men totalt sett kändes det väldigt andaktsfullt att se solnedgången tillsammans med människor från många olika länder.
Dag och natt är inte avsedda att vara tillsammans, och de har alltid kämpat och jagat varandra, men när de stannar och ler och rör vid varandra ett ögonblick,
Fabrizio Caramagna
de vackraste solnedgångarna är födda.
När solen gått ner fick den applåder innan folk långsamt gick in till Naxos igen. Personligen var jag inte alls beredd på applåderna, men tyckte det var väldigt fint.
Tänk om många fler skulle förstå att solnedgången är ett viktigt inslag och börja applådera! Vad skulle det få för effekt på mänskligheten?
Egentligen var det väl inte solen som fick applåderna utan den Gud som skapat solen ☀️ och en solnedgång kan verkligen få oss att stanna upp och tänka på allt det vackra som omger oss.
Det är inte lätt att förstå en solnedgång. Det har sina tider, sina mått, sina färger. Och eftersom det inte finns någon solnedgång, säger jag en, som är identisk med en annan, måste forskaren kunna urskilja detaljerna och isolera kärnan tills han kan säga att detta är en solnedgång, solnedgången.
Alessandro Baricco
/ Urban
Ps. Stort tack till Ann-Sofie Bergqvist som tipsade mig om detta solnedgångs ställe. Ds.
Urbans Tankar och Funderingar 