Månad: september 2023

Tiden läker alla sår är ett uttryck som ofta används när man pratar om att tid kan hjälpa till med att läka känslomässiga och psykologiska sår, men är det verkligen så?

Jag skulle vilja påstå att uttrycket till viss del stämmer. Uttrycket kopplas ju ofta samman med sorg och många av oss har nog erfarenhet av att sorgen efter en tid inte är lika svår och intensiv.

Å andra sidan kan man ju fundera på om det är tiden i sig som ger läkningen eller om det är vad man gör under tiden som avgör om tiden blir läkande. Förnekar vi det jobbiga, och försöker smita ifrån det och hoppas att det ska gå över av sig själv eller bearbetar vi det jobbiga genom att tala om det?

Jag tänker att tiden är en viktig faktor i själsliga läknings processer, att vi liksom behöver tid att bearbeta och läka från smärtsamma upplevelser. Men detta är inte enkelt i en tid där allt ska gå så fort. Givetvis vill vi människor gå vidare i livet, men samtidigt behöver vi låta läkningsprocessen få ta den tid den behöver.

Och för att göra det hela ännu mer komplicerat, kanske är det så att tidens gång både kan vara en fördel och en nackdel. Tiden kan göra att vi får perspektiv och distans till det jobbiga, att vi liksom lär sig att leva med det. Men tiden kan också göra att vi kör fast ännu djupare i vårt inre och dessutom är det så att ju längre tiden går desto svårare kan det vara att ta tag i det jobbiga.

Det är också viktigt att komma ihåg att varje människa är unik. För vissa kan ”tiden” i sig vara tillräcklig för att läka medan andra behöver professionell hjälp och olika metoder och verktyg för att kunna gå vidare.

/ Urban

När kvinnor lägger ut bilder på sig själva på sociala medier fylls ofta kommentatorsfälten med kommentarer om hur snygg och vacker personen är. Gång på gång har jag sett detta och funderat på vad som är viktigast: utsidan eller insidan? Utseendefixeringen är enorm och hur känns det för för de som knappt aldrig får en snygg/vacker-kommentar på sina bilder på sociala medier?

Givetvis är både utsidan och insidan viktiga för oss människor, och skönhet handlar inte bara om det yttre utseendet utan också om ens inre egenskaper och välbefinnande.

Självklart är det naturligt att vilja se och känna sig bra ut på utsidan, och det är inget fel i att ta hand om sitt yttre. Men vilken sida av oss vill vi bli älskade för? Utsidan eller insidan 🤔

Läste nånstans att utsidan är lite som tv:n är för tv-programmen. Visst tv:ns design kan ha betydelse men det viktigaste är ju såklart vilka tv-program den visar.

En vacker utsida kan såklart få oss människor att stanna upp, men det är en nog vacker insida som får oss att stanna kvar.

Men hur är då en vacker insida?

Jag tänker att hur vi behandlar andra, vår personlighet, vår empati och medkänsla, våra värderingar och intellektuella och praktiska förmågor alla är viktiga aspekter i att forma en vacker människa. Och kom ihåg att verklig skönhet kommer inifrån.

Odla den inre skönheten, den milda, vänliga sorten som Gud gläds åt

Första Petrusbrevet 3:4

/ Urban

Livets livsvillkor är att vi både kommer göra andra illa och själva bli svikna, kränkta och sårade. Så ser livets livsvillkor ut för oss alla.

Alla behöver vi både ge och få förlåtelse, men ofta är det nog så att förlåtelsen först och främst är för oss själva. Att vi förlåter för vår egen skull.

Förlåtelsen är först och främst för dig, den som förlåter. Den gör dig fri från något som håller på att sluka dig levande och som kommer förstöra din förmåga att älska helt och öppet.

William P. Young

Förlåtelse behöver inte handla om den andra personen, utan snarare är förlåtelse en slags nyckel till att kunna gå vidare i livet. Att förlåta kan nämligen göra att vi själva mår bättre.

Att inte kunna förlåta en annan människa är märkligt nog oftast värst för oss själva, för det gör att vi håller oss själva som gisslan i våra sårade känslor och tankar.

Förlåtelse behöver inte handla om att man försonas med personen som har sårat en. Det innebär inte heller att man måste glömma något hemskt man har blivit utsatt för. Att man slutar att utkräva ansvar, att man slätar över, förringar eller ger sitt okej till det som hänt.

Att förlåta handlar snarare om att försöka försonas med det som hänt, att släppa taget och inte låta hat, vrede, hämndbegär, skam och förödmjukelse få fäste inom oss.

/ Urban.

Ps. William P. Youngs citat är hämtat ur boken Ödehuset Ds.

Jag har ofta liknat livet vid en berg och dalbana, men frågan är om inte en virvelvind är en minst lika bra bild av livet. Ni vet en sådan där tivoliattraktion som snurrar runt runt runt…

Är det för att jorden snurrar runt, eller går livet i cirklar? Det känns ju som att saker kommer tillbaka om och om igen, likt höst, vinter, vår och sommar.

Precis som många andra har jag ibland huvudet fullt med tankar som snurrar runt runt. En del saker kan jag släppa fort och lämna bakom mig, men vissa saker behöver bearbetas för att man ska kunna gå vidare. Man kan nästan känna sig som en tvättmaskin som snurrar runt, runt tills det är rent, men när det är rent blir man genast fullproppad med massa ny smutstvätt.

Kanske är det så att bearbetningen av livet inte alltid är linjär där man checkar av problem efter problem, utan snarare cirkulär där man med vissa saker behöver gå flera varv.

Det är lätt hänt att man blir självanklagande och tänker ”har jag inte kommit längre?”, men det kanske är precis det man har. Visst, det kan kännas som att man är tillbaka på samma ställe men i själva verket kanske det är på ett annat skikt. Och ibland behöver man borra igenom många skikt för att förstå vad det egentligen är man brottas med.

/ Urban

Det finns människor som reser sig och går vidare, som likt gåsen skakar av sig vattnet skakar av sig det jobbiga. Människor som inte tycks grubbla och fundera, som inte vrider och vänder på det som varit. Utåt sett har det kanske sett ut som att jag är en sådan person, har ju till och med hållt ett föredrag med rubriken ”Att resa sig och gå vidare”.

Okej, gång på gång har jag rest mig och gått vidare, men inom mig har jag ständigt varit en ältare!

Ibland kan jag bli lite avundsjuk på människor som inte har behov av att grubbla och fundera, där allt i livet tycks vara lätt hanterligt. Men samtidigt måste jag helt ärligt säga att mitt ältande både berikat och berikar mitt liv.

Ibland hör jag människor säga att man inte ska slösa energi på ältande, och visst att tänka samma tanke om och om igen kanske är negativt och leder till en ond spiral som är svår att ta sig ur. Men tänk om det är så att tanken måste få snurra några varv för att man ska kunna gå vidare!?

Ibland måste man gå neråt på kort sikt för att komma uppåt på lång sikt

Brian D. McLaren

Det kan verkligen kännas jobbigt att gå igenom smärtsamma ältar perioder, men ibland har man nog inget val om man vill komma uppåt på lång sikt.

Att vi grubblar över det som varit och oroar oss för det som komma skall är inte så konstigt, det är snarare djupt mänskligt. Och jag tänker att man kan se ältandet som en inre dialog där man resonerar med sig själv. Och att tala med sig själv är väl positivt?

Tyvärr har ordet älta ofta fått en negativ klang och kanske är det så att allt negativt prat om ältande gjort att människor struntat i att bearbeta saker i livet som faktiskt behöver bearbetas.

När jag googlade på ordet älta fick jag fram att man kan älta en deg. Vilket innebär att man knådar och bearbetar degen så att den blir smidig och hanterlig. En strålande beskrivning som uppmuntrar mig att fortsätta att älta livet!

/ Urban

Varje människa är unik. Vi är liksom summan av alla de erfarenheter vi har varit med om i livet. Miljön vi växt upp, allt det vi tänkt och gjort och alla de människor vi mött.

Vårt DNA och våra fingeravtryck är unika och inget som vi har någon som helst kontroll över, för vi bär nämligen med oss delar av våra föräldrar och våra mor- och farföräldrar, liksom deras föräldrar före dem…

Det är summan av alla dessa faktorer som gör oss till de individer vi är.

Du och jag är unika men samtidigt helt normala, för alla är vi nämligen så unika att det onormala är det normala. Vi kanske inte tänker på det så ofta, men det finns faktiskt ingen annan människa som är precis som du och jag!

Vi är alla som pusselbitar, olika men lika unika. Vissa bitar passar inte ihop, men varje bit passar med nån. Tillsammans blir vi en helhet, där var och en bidrar med sitt.

Lisah Deilert

Urban