Jag tänker att kristen tro både är individuell och kollektiv, och det ena behöver inte utesluta det andra. Men kanske är det så att vi blivit lite väl präglade av det rådande samhället, att vi blivit upptagna med vårt eget: min tro och min frälsning.
Visst, den kristna tron är personlig men samtidigt deklarerar vi den tillsammans i den apostoliska trosbekännelsen och i nattvarden förenas vi i en enda kropp när vi tar emot bröd och vin.
Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen. Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.
Johannesevangeliet 17:18-23
Dagens evangelietext är hämtad ur Jesu bön för dem som är hans, och tanken med dessa ord är nog att få oss att förstå att vi hör ihop, att vi som tror och sätter vårt hopp till honom utgör en enhet.
Det är Jesu död på korset som förenar oss, men enheten i Kristus handlar aldrig bara om en liten krets av troende människor, en församling eller ett kristet samfund. Utan alltid om en kallelse att leva i världen.
Det kanske låter lite flummigt, men jag tänker att jag inte bara går till kyrkan för min egen skull, utan också för andras skull. Både för andra som också går dit men också för dom som sällan eller aldrig går till kyrkan.
Det är vårt uppdrag och ansvar att leva så att Jesu bön blir besvarad. Men att vara en enhet är väl inte detsamma som att vara eniga, och enhet står väl inte heller i motsats till mångfald 🤔.
Kan det vara så att de i själv verket är varandras förutsättningar, utan mångfald behövs ju ingen enhet och har vi ingen enhet klarar vi nog inte av mångfald.
Vi är alla olika, en del av oss vill sjunga psalmer medan andra föredrar lovsånger. En del av oss vill möta Gud i stillhet medan andra vill ha fart och fläkt. Men enheten i Kristus handlar inte om våra åsikter, tankar, uppfattningar och personligheter, utan om vad Jesus gjort för oss.
Tyvärr har vi dock ofta en tendens att fokusera på olikheterna och de frågor där vi inte är överens. Jag tror att vi alla behöver fokusera mer på det som faktiskt förenar oss, eller som Paulus skriver i dagens episteltext:
Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: »jag hör till Paulus«, eller »Jag hör till Apollos«, eller »Jag hör till Kefas«, eller »Jag hör till Kristus«. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?
Första Korinthierbrevet 1:10-13
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 