När löven faller…

När löven faller från träden ser jag längre från mitt köksfönster är titeln på en av Tomas Sjödins böcker, och så är det ju både bokstavligt och bildligt talat. Hösten gör att vi får djupare och andra perspektiv på livet.

Har förstått att en del tycker det är lite vemodigt när löven faller och mörkret blir påtagligare för varje dag som går. En del människor vill rentav gå i ide för att sedan vakna upp lagom till det att vårsolen kikar fram igen. Jag är inte en av dom, mina förhoppningar på hösten är nämligen högt ställda. Älskar dimmiga mornar och soliga eftermiddagar, den friska och lite krispiga luften och de färgsprakande hösthimmlarna.

Det allra vackraste är när löven byter färg från dom gröna nyanserna till ett eldigt gul-orange-rött eldorado. För mig är denna explosion av färger en visuell fest för ögonen och skapar en slags känsla av värme och mysighet.

Och jag tänker på alla mysiga stunder som väntar med tända ljus och att få tända en brasa, lyssna på knastret och helt upptas av eldens fladdrande lågor. 

Hösten är en märklig skönhet, för det är ju faktiskt en årstid som handlar om död. De vackra höst färgerna är ju tecken på att livet försvinner. Att de vackert färgade bladen snart kommer att förlora sin förbindelse med livets källa: trädet och falla till marken och dö. 

När löven faller, växter och blommor vissnar och förbereder sig för vinterns ankomst kan det vara tid för eftertanke och reflektion över livet. Det kan vara en tid då vi ser tillbaka på det som varit och ta lärdom av det, samtidigt som vi ser framåt och planerar för framtiden.

Visst, vi kan inte veta så mycket om framtiden, livet och döden, men när löven faller är det på något sätt som att vi kan se längre, och naturens cykler och förändringar kan vara en påminnelse om att ingenting varar för evigt. Att vi också är en del av naturen och dess konstanta förändring.

/ Urban