Månad: november 2023

Personligen har jag lite svårt för Black Friday och den konsumtionshets som råder i samhället, men samtidigt finns det ju så mycket saker som jag skulle vilja ha…

…utan att riktigt tänka på det faller vi lätt in i konsumtionsfällan med begär efter mer och mer, vilket innebär att vi shoppar saker vi egentligen inte behöver. Och man kan ju fundera på om vi konsumerar för att leva eller lever vi för att konsumera?

Självklart finns det saker som vi måste handla men det finns också mycket som vi faktiskt inte behöver. Men ändå verkar det vara så att vi människor ofta vill ha det som vi inte har, och när vi fått det så är det något annat vi vill ha.

Och man kan ju fråga sig vad som får oss att tro att vi skulle bli lyckligare om vi hade mer, om vi inte ens är tacksamma för det vi har. Tror vi skulle vinna mycket på att fokusera mer på det som vi är tacksamma för. Att vara tacksam ger oss nämligen möjlighet att må bättre och känna lycka även i perioder av motgång.

Jag vet, det är inte alltid så lätt att vara tacksam när det känns som att ens liv håller på att gå åt helvete. Men mitt i all stress och oro finns det saker att vara glad och tacksam för. Så har det i alla fall varit i mitt liv och att fokusera på dessa kan göra att man klarar av att hålla sig över ytan.

En sak som livet lärt mig är att man inte kan köpa sig lycklig. Att vara lycklig innebär inte att man får allt man vill ha och det är ju faktiskt så att om man inte vill ha så mycket så blir man nöjd fortare.

Det finns två sätt att få tillräckligt. Ett är att fortsätta samla på sig mer och mer… Det andra är att ha begär efter mindre

G.K.Chesterton

/ Urban 

”Jag tänker på dig” är en fras som vi ofta använder när vi vill stötta en människa som har det jobbigt. Men vad har det för betydelse att någon tänker på en? Och gör det verkligen någon skillnad?

Jo, jag tror faktiskt det. När jag mått dåligt har det varit oerhört skönt att höra att någon tänker på mig. Det har varit skönt att veta det funnits människor som haft plats för mig i sina tankar.

Att veta att det finns någon som tänker på mig och min situation innebär att man på något sätt blir sedd och bekräftad, vilket är viktigt för oss. Och när man vet att man finns med i andra människors tankar så känner man sig faktiskt lite mindre ensam.

Att tänka på någon innebär att man har den personen i sina tankar, minns dem eller funderar över dem. Det är ett uttryck för att man bryr sig och vill visa omtanke, att man helt enkelt vill personen väl. Men ibland tror jag vi använder frasen lite slarvigt, att ”jag tänker på dig” bara blir ord vi slänger ur oss utan någon större tanke bakom. Att det liksom blir en artighets grej att säga så och att vi sedan glömmer bort att faktiskt tänka på personen och situationen han eller hon befinner sig i.

Det är bara att beklaga, men precis så är det för mig ibland. Önskar verkligen att det inte vore så, för jag vill ju att människor ska kunna förvänta sig att jag faktiskt tänker på dem när jag sagt att jag ska göra det.

Men rent konkret vad innebär det egentligen att säga ”jag tänker på dig” för mig som är kristen? För mig har det det samma innebörd och intention som att säga ”jag ber för dig”. Men ändå berättar jag inte så ofta för människor att jag ber för dem. Istället blir orden ”jag tänker på dig” ett litet blygt och försiktigt sätt att säga det på.

Men det är faktiskt en stor skillnad mellan att ”tänka på” och ”be för”, det är stor skillnad mellan att hålla tummarna och knäppa händerna.

Mänsklig omtanke är givetvis väldigt fint, men det är något alldeles speciellt att få koppla in Gud i det hela. Och genom bönen kan vi vädja om hjälp, vägledning och skydd för den personen vi ber för.

Visst kan våra tankar vara detsamma som böner, det betvivlar jag inte för så är det i alla fall för mig. Och för Gud spelar det nog ingen större roll vad vi kallar det, han hör nog ändå. Men jag tror att det kan ha betydelse för oss, att det är viktigt att våga kalla det bön. Det tydliggör både för oss själva och omgivningen att vi sätter vårt hopp till Gud, och det gör något gott med oss.

/ Urban

Alldeles för länge sedan sist men nu sitter jag här och får välbehövlig vila. Så rogivande att titta på de flammande lågorna, känna värmen och höra det knastrande ljudet.

Minns tydligt hur braskaminen blev en tillflyktsplats när jag för två år sedan drabbades av utmattningssyndrom och det har verkligen en lugnande effekt på sinnet att sitta framför en brasa.

Det är mycket man inte måste, men vila måste man. Om ekorrhjulet ska sluta snurra måste ju ekorren sluta att springa! Och kanske är det så att vilan gått från att vara det som ska ge kraft till arbetet till att vara en slags kompensation när arbetet är avklarat. En slags snabbladdning istället för att vara en del av själva livet.

Vila eller återhämtning är individuellt och kan vara många olika saker. Sedan kan man ju fundera på om vila och återhämtning är samma sak? Bara för att du vilar behöver ju inte det innebära att du återhämtar dig.

Givetvis är det viktigt att prioritera tillräckligt med sömn för att undvika trötthet och koncentrationssvårigheter. Och efter en lång arbetsdag kan det givetvis vara skönt att sjunka ner i soffan, titta på tv och scrolla i mobilen. Men i själva verket hade det kanske varit bättre att promenera och ta luft.

Att vila behöver inte handla om att göra ingenting, utan om att göra något annat. Och det behöver inte nödvändigtvis handla om långsamhet utan om att slå av och slå på och att göra det regelbundet.

/ Urban

Tillvaron här på jorden är en ständig växling mellan dag och natt, mellan ljus och mörker. Men det märkliga är att vi människor aldrig riktigt lär oss att själva livet är precis likadant. Att både det yttre och det inre är i en ständig rörelse mellan ljus och mörker. Att livet ständigt pendlar mellan vackert solsken, mörkaste oväder och allmänt lågtryck. Och tänker man efter så är ju djupaste mörker och klaraste ljus oftast två ytterligheter på livets färgskala. Ofta är nog tillvaron nånstans där mittemellan.

Alla har vi nog perioder i livet som vi helst av allt vill glömma och lägga bakom oss. Men ingen av oss blir som sagt förskonade från sorger och bekymmer, ingen av oss kommer undan de mörka stråken av livet…

…och kanske är det så att man måste erkänna och på något sätt acceptera mörkret för att kunna njuta av solen. Och om inte mörkret fanns skulle vi ju inte kunna se stjärnorna lysa.

Jag har många gånger tänkt att jag skulle vilja ha ett ”lättare” liv, men om jag hade haft det hade jag kanske inte uppskattat ljuset på samma sätt.

För tänk om det är så att ett liv utan motgång blir ett ytligt liv, att vi helt enkelt behöver ljuset och mörket för att skapa kontrasten och dynamiken i det som är livet.

Mitt i mörkret bjuder livet oss att växa som en låga.

Ylva Eggehorn

Ibland får vi nog för oss att mörkret är något vi ska trycka undan och förneka, att det är ett misslyckande och något som berövar oss att känna lycka. Men det kanske är precis tvärtom. Ingenting försvinner genom att vi blundar, men om vi istället vågar öppna våra ögon så kommer vi nog också upptäcka ljuset.

Kanske finns det en mening i att tillåta sig att känna att allt är hopplöst och tungt, att det på något sätt finns en mening i meningslösheten. För oftast är det ju i de mörkaste stunderna i livet som vi får de djupaste insikterna.

Men mörkret har inget egenvärde och ska självklart inte sökas, men när mörkret och ovädret drar in så gör man nog klokt i att stanna och inte fly direkt.

Jag kan förstå att det låter märkligt, men på något sätt har de mörka stråken i mitt liv gjort själva livet ännu vackrare.

Lidandets börda känns som en gravsten hängd om halsen, men egentligen är den bara den tyngs som fordras för att hålla dykaren nere medan han letar efter pärlor

Jean Paul Richter

Har du funnit några pärlor i de mörka stråken av ditt liv?

/ Urban 

Den senaste veckan har jag gått och funderat på en formulering som Josefine Arenius sa i en predikan: ”När dagen är slut, när veckan är slut, när mitt liv är slut så önskar jag att jag kan säga att jag var mer medskapare än jag var kritiker”.

På sätt och vis kände jag mig träffad. Det är bara att inse att jag har åsikter om allt möjligt och att jag är rätt bra på att klaga på saker och ting…

…och kanske är det så samhällsklimatet är nuförtiden?

Visst, det är fullt naturligt att vara kritisk när saker och ting inte är som vi vill att de ska vara, och kanske är det så att vi ibland behöver få klaga av oss lite. Läste nånstans att alla gnäller, för när vi gör det mår vi lite bättre för stunden.

Man kan ju undra varför det är så många som klagar hela tiden utan att själv göra något åt det. Om man vill få till en förändring så måste man själv göra något, det hjälper inte att sitta hemma och klaga.

En del menar att klagomål har ett speciellt karaktärsdrag. De är passiva och inget händer för att vi klagar. Men jag tror inte riktigt det är sant, att vara kritisk eller ifrågasättande till saker som sker på ens arbetsplats, i kyrkan eller i samhället och världen i stort kan vara viktigt.

Om man använder sitt klagande på ett respektfullt och konstruktivt sätt kan det bli en katalysator till förändring.

Och det är ju faktiskt vi som arbetstagare, församlingsmedlemmar och medborgare som formar arbetsplatsen, kyrkan och samhället. Genom att vara medvetna om våra rättigheter och skyldigheter kan vi ta ansvar och göra skillnad som medskapare.

Men är jag en kritiker eller en medskapare? Skulle nog vilja påstå att jag är både och. Men när dagen är slut, när veckan är slut, när mitt liv är slut så önskar jag att jag kan säga att jag var mer medskapare än jag var kritiker.

/ Urban

Ps. Citatet är ursprungligen från Brene Brown Ds.

När man kör bil har man en väldigt stor framruta, en liten backspegel och två sidospeglar. Visst det är väldigt olika proportioner på framrutan och backspeglarna, och det viktigaste när man kör bil är ju att titta framåt. Men man behöver också backspeglarna för att titta bakåt ibland.

Både framrutan och backspeglarna är viktiga för körningen och fyller olika funktioner. Backspeglarna gör att man har möjlighet att hålla koll på bakomvarande trafik på ett säkert sätt. För att kunna köra tryggt och säkert behöver man ha ordentligt koll i backspeglarna och likadant tänker jag att det är med själva livet.

Tänk dig att livet är en lång lång bilkörning, då behöver man titt som tätt blicka bakåt.

När jag kör bil tittar jag nog alldeles för sällan i backspeglarna. Men i själva livet är jag nog rätt bra på att använda backspeglarna, för jag har insett vikten av att göra det.

När man kör bil är det extra viktigt att kolla i backspegeln när man på något sätt ska förändra sin framfört, t.ex byta körfält, köra om, accelerera, bromsa eller svänga. Och likadant är det nog i livet.

Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges.

Søren Kierkegaard

Visst, många gånger kan man förföras över att människor inte lärt mer av historien men ofta ser man också hur framsteg görs av tidigare lärdomar och erfarenheter.

Det är som sagt väldigt olika proportioner på framrutan och backspeglarna. Tänk om det hade varit tvärtom. Att man bara hade den lilla backspegeln att använda när man ska titta framåt, då hade det verkligen varit svårt att köra.

Ibland tror jag att det som hänt tidigare i livet har för stort inflytande i våra liv. När vi färdas fram genom livet kan vi ibland ha en tendens att förstora backspegeln och i samma veva krympa vår framruta.

Personligen har jag en hel del mörka minnen av livet och jag kan inte blunda för dessa. De har varit en del av livet och de har på sätt och vis format mig till den jag är idag. Och det har funnits perioder i livet där jag riktar blicken alldeles för mycket i backspegeln vilket inneburit att jag både kört vilse och kraschat

En del människor tycker att man inte ska lägga tid och energi på det som varit. För det som hänt har hänt och går inte att göra något åt. Men jag tror inte att det är optimalt att ta bort blicken från livets backspeglar och bara rikta sin uppmärksamhet framåt. Tror det är viktigt att reflektera, begrunda och bearbeta det som hänt i livet, och genom att se bakåt kan man faktiskt se framåt!

/ Urban