Allhelgona

Visst är det lite märkligt att vi i Sverige sjunger om döden i vår nationalsång men sällan talar om den. Mycket annat kan vi samtala om, men kring döden och sorgen tassar vi på tå.

Problemet med döden idag är att många i Sverige håller den på så stort avstånd, sån distans att man pratar om ”om jag dör”. Inte ”när” utan ”om”, som att det var en valmöjlighet. En rationell handling man kan välja eller välja bort.

Philip de Croy

Att allhelgonahelgen blivit allt viktigare i vårt avlånga land beror nog på att det är en helg där det är helt okej att prata om döden. En helg där vi får minnas och hedra de som gått före oss, en helg där vi får reflektera över minnen och den inverkan de haft på våra liv.

En helg som också är en påminnelse om att vi inte är ensamma i vår sorg och saknad. På kyrkogården är vi omgivna av människor som delar samma känslor och upplevelser. I och med allhelgona har vi fått ett språk för vår medmänsklighet, då de tända gravljusen gestaltar delandet av det djupast mänskliga.

Att gå runt på en kyrkogård denna helg är så oerhört vackert. Alla dessa hundratals, tusentals ljus som brinner i höstmörkret.

Sett från rymden blir kyrkogårdar under några mörka dagar en stjärnhimmel. Som om himmel och jord byter plats. Alla konstiga frågor, de som inte är konstiga när man mist någon, vaknar: ”Hur har de det nu? Kan de se oss? Känner de vår saknad?” Frågor som ingen kan besvara, men de lysande gravfälten blir ett budskap ut mot himlarymderna: ”Vi har inte glömt er! Ni både finns hos oss och fattas!

Tomas Sjödin

Ljusen säger någonting som ord och tankar inte räcker till för, och vi kan inte veta vilka tankar, känslor och frågor en annan människa har i sitt inre när de tänder ljus vid allhelgona. De kanske inte ens vet det själva, men Gud vet och han förstår.

Allt har sin tid, förr eller senare kommer vi förlora någon vi älskar. För en del av oss har sorgen och saknaden blivit en del av livet sedan många år, för andra är den alldeles ny.

För en del kom döden oväntat och plötsligt, för andra som en slags befrielse då den avlidne fått lida under lång tid, men oavsett kan förlusten av en annan människa föra med sig en djup sorg som behöver både tid och utrymme.

Sorgen, saknaden, smärtan och mörkret, allt det där svåra och jobbiga, det ska vi inte blunda för. Inga optimistiska ord i världen kan få oss att komma förbi tankarna och känslorna kring döden, och de som fattas oss.

Sorgen och saknaden hänger ofta samman med en slags längtan, en längtan kanske inte bara tillbaka till det som varit utan också en längtan efter det som nu skulle kunna ha varit. Och det finns nog inga enkla lösningar på sorg och saknad, det enda vi kan göra är att bära den tillsammans och att bjuda in Gud i vår sorg.

I saligprisningarna säger Jesus: ”saliga de som sörjer, de ska bli tröstade”. I sorgen kan Jesus möta oss och läser man evangelierna framgår det gång på gång att han möter oss med medlidande och kärlek.

Men vad menar egentligen Jesus med detta? Ordet salig betyder ju lycklig, så man kan ju verkligen fundera på vad i sorgen som kan göra en människa lycklig?

Funderar man lite så är ju sorg bara en annan form av kärlek, vilket är den starkaste och finaste känsla som finns, och kanske är det så att bara den som en gång älskat kan sörja. Man skulle kunna säga att sörja är den älskade medmänniskans vägran att glömma.

Varje djup sorg har förlorat glädjen till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste äran som glädjen kan få.

Harry Martinson

/ Urban