Förlåtelse utan gräns?!

Ibland tycks förlåtelse vara en enkel lösning, ett sätt att glömma något som hänt för att snabbt gå vidare… Men visst är det väl lite märkligt att vi vuxna ibland säger till barn att de måste säga förlåt utan att egentligen ha rett ut vad som har hänt.

Möter dagligen barn som reflexmässigt häver ur sig ordet ”förlåt” och sedan tror att allt är i sin ordning. Att alla problem och bekymmer försvinner genom att man säger ”förlåt”,

Men är det verkligen så enkelt? Nej, vissa saker är svåra att förlåta och ibland kan förlåtelsen kännas omöjlig. Och att säga förlåt utan att mena det är dåligt, för att inte säga värdelöst.

Det finns ett talesätt som ofta finns broderat på bonader eller i tavlor med text som lyder ”Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta”. Det är inte enkelt och det är inte heller någon som sagt att det ska vara enkelt, men vi uppmanas att gång på gång in i den smärtsamma process det kan vara att se våra egna och andras liv som de verkligen är. Det kan ta tid och det kan göra ont, men vad har vi för val? Att aldrig älska, att aldrig glömma och att aldrig förlåta skulle göra ännu mera ont.

Å andra sidan kan man ju fundera på om glömma och förlåta är samma sak? Förlåtelse är inte att förtränga och att glömma bort som om det svåra inte fanns. Det är inte att släta över eller sopa under mattan och det är inte enbart ett ord som vi lär barn att snabbt slänga ur sig.

Då kom Petrus fram till honom och sade: Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger? Jesus svarade: Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger

Matteusevangeliet 18:21-22

Jesus, han är tydlig: ni skall förlåta varandra och inte bara så mycket som sju gånger, utan sjuttiosju gånger.

(Uttrycket sjuttiosju kan motsvara talet 77 eller 490 (70 gånger 7) men oavsett står båda talen för förlåtelse utan gräns.)

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen.  Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.

Matteusevangeliet 6:9-15

Visst kan det upplevas som att de avslutande orden drar upp en gräns. Om jag inte är beredd att förlåta eller kan förlåta, har jag då ställt mig utanför Guds förlåtelse?

Nej, jag tror inte det.

Jag tror på förlåtelsens helande kraft, men ibland får Gud ta hand om vår förlåtelse.

Ibland är såren så djupa att vi inte mäktar med att förlåta, men Gud han kan förlåta det som mänskligt sett känns omöjligt.

Läser man om korsfästelsen i Lukasevangeliet upptäcker man att Jesus inte mäktade med att förlåta bödlarna, de som gjorde honom illa.

Jesus sade: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.

Lukasevangeliet 23:34

Han ber Gud att förlåta dem, han säger inte ”jag förlåter er” utan han ber ”fader, förlåt dem”. För mig är detta viktigt, det innebär nämligen att man får vara i sin mänsklighet och överlämna resten åt Gud, åt Fadern som är Gud och inte människa.

/ Urban