Är jag en kritiker eller en medskapare?

Den senaste veckan har jag gått och funderat på en formulering som Josefine Arenius sa i en predikan: ”När dagen är slut, när veckan är slut, när mitt liv är slut så önskar jag att jag kan säga att jag var mer medskapare än jag var kritiker”.

På sätt och vis kände jag mig träffad. Det är bara att inse att jag har åsikter om allt möjligt och att jag är rätt bra på att klaga på saker och ting…

…och kanske är det så samhällsklimatet är nuförtiden?

Visst, det är fullt naturligt att vara kritisk när saker och ting inte är som vi vill att de ska vara, och kanske är det så att vi ibland behöver få klaga av oss lite. Läste nånstans att alla gnäller, för när vi gör det mår vi lite bättre för stunden.

Man kan ju undra varför det är så många som klagar hela tiden utan att själv göra något åt det. Om man vill få till en förändring så måste man själv göra något, det hjälper inte att sitta hemma och klaga.

En del menar att klagomål har ett speciellt karaktärsdrag. De är passiva och inget händer för att vi klagar. Men jag tror inte riktigt det är sant, att vara kritisk eller ifrågasättande till saker som sker på ens arbetsplats, i kyrkan eller i samhället och världen i stort kan vara viktigt.

Om man använder sitt klagande på ett respektfullt och konstruktivt sätt kan det bli en katalysator till förändring.

Och det är ju faktiskt vi som arbetstagare, församlingsmedlemmar och medborgare som formar arbetsplatsen, kyrkan och samhället. Genom att vara medvetna om våra rättigheter och skyldigheter kan vi ta ansvar och göra skillnad som medskapare.

Men är jag en kritiker eller en medskapare? Skulle nog vilja påstå att jag är både och. Men när dagen är slut, när veckan är slut, när mitt liv är slut så önskar jag att jag kan säga att jag var mer medskapare än jag var kritiker.

/ Urban

Ps. Citatet är ursprungligen från Brene Brown Ds.