Tänk om det är så att vi behöver de mörka stråken av livet

Tillvaron här på jorden är en ständig växling mellan dag och natt, mellan ljus och mörker. Men det märkliga är att vi människor aldrig riktigt lär oss att själva livet är precis likadant. Att både det yttre och det inre är i en ständig rörelse mellan ljus och mörker. Att livet ständigt pendlar mellan vackert solsken, mörkaste oväder och allmänt lågtryck. Och tänker man efter så är ju djupaste mörker och klaraste ljus oftast två ytterligheter på livets färgskala. Ofta är nog tillvaron nånstans där mittemellan.

Alla har vi nog perioder i livet som vi helst av allt vill glömma och lägga bakom oss. Men ingen av oss blir som sagt förskonade från sorger och bekymmer, ingen av oss kommer undan de mörka stråken av livet…

…och kanske är det så att man måste erkänna och på något sätt acceptera mörkret för att kunna njuta av solen. Och om inte mörkret fanns skulle vi ju inte kunna se stjärnorna lysa.

Jag har många gånger tänkt att jag skulle vilja ha ett ”lättare” liv, men om jag hade haft det hade jag kanske inte uppskattat ljuset på samma sätt.

För tänk om det är så att ett liv utan motgång blir ett ytligt liv, att vi helt enkelt behöver ljuset och mörket för att skapa kontrasten och dynamiken i det som är livet.

Mitt i mörkret bjuder livet oss att växa som en låga.

Ylva Eggehorn

Ibland får vi nog för oss att mörkret är något vi ska trycka undan och förneka, att det är ett misslyckande och något som berövar oss att känna lycka. Men det kanske är precis tvärtom. Ingenting försvinner genom att vi blundar, men om vi istället vågar öppna våra ögon så kommer vi nog också upptäcka ljuset.

Kanske finns det en mening i att tillåta sig att känna att allt är hopplöst och tungt, att det på något sätt finns en mening i meningslösheten. För oftast är det ju i de mörkaste stunderna i livet som vi får de djupaste insikterna.

Men mörkret har inget egenvärde och ska självklart inte sökas, men när mörkret och ovädret drar in så gör man nog klokt i att stanna och inte fly direkt.

Jag kan förstå att det låter märkligt, men på något sätt har de mörka stråken i mitt liv gjort själva livet ännu vackrare.

Lidandets börda känns som en gravsten hängd om halsen, men egentligen är den bara den tyngs som fordras för att hålla dykaren nere medan han letar efter pärlor

Jean Paul Richter

Har du funnit några pärlor i de mörka stråken av ditt liv?

/ Urban