Balansen mellan att vara nöjd och samtidigt sträva efter utveckling

Vi lever i en tid där det förväntas att man ständigt ska utvecklas och prestera, både privat och i arbetslivet. Idag bygger arbetslivet på att vi hela tiden ska sträva efter att bli bättre och bättre och vi förväntas ständigt prestera mer. Dessutom ska vi sätta upp mål för vad vi vill uppnå i vårt arbete och ha en individuell utvecklingsplan för komma dit.

Visst, jag är medveten om att de ständiga förändringarna i samhället och vår omvärld gör att vi ständigt behöver lära nytt och även lära om. Och att det vi gjort tidigare inte alltid fungerar…

…men jag tror också att höga ambitioner och prestationskrav gör att man lätt går vilse och tappar bort sig själv. Att det lätt leder till en känsla av att aldrig vara tillräcklig, och jag vet av egen erfarenhet att människor med höga krav på sig själv ofta har en tendens att ständigt höja kraven ytterligare istället för att känna sig nöjda.

Naturligtvis är kollegialt lärande, utbildningar och vidareutveckling viktigt, för man vill ju utvecklas. Men det är också viktigt att kunna vara nöjd med ens prestationer.

Tänker att balans är ett viktigt ord i många delar av livet, till exempel balansen mellan att vara nöjd med det man har uppnått och samtidigt sträva efter att utvecklas.

Men att balansera nöjdhet och tacksamhet för det man presterar samtidigt som man strävar efter att utvecklas och lära sig nytt kan verkligen vara en utmaning.

Den balansen måste vi alla fundera på, men framförallt måste nog arbetsgivarna klura mer på detta, i en tid där många människor känner sig otillräckliga på grund av alla höga krav. Och jag kan inte undgå att fundera på om det alltid är så önskvärt att ständigt sträva efter att bli bättre och bättre… Kan man aldrig bara få vara nöjd nuförtiden?

/ Urban