Bekräftelsebehov

Som litet barn får man väldigt tidigt i livet vänja sig vid att få bekräftelse, det räcker liksom att le eller peka på en lampa så blir man bombarderad med leenden och beröm. Med ju äldre man blir desto svårare och svårare blir det att bekräftelse, och som vuxen kan det ibland gå lång tid mellan gångerna som man blir bekräftad… 

Det är som att detta med bekräftelse är något som man successivt ska vänja sig av vid, och som vuxen klingar ordet bekräftelsebehov ofta lite negativt.

Kanske beror det på att betydelse av ordet blivit lite skevt i dagens samhälle, där detta med bekräftelse ofta blivit till en slags tävling, där vi söker bekräftelse för det vi gör, presterar och upplever. 

Men är det verkligen dåligt att vilja ha bekräftelse? Är inte bekräftelse ett mänskligt behov som vi alla har? Jo, jag tror att det är ett grundläggande behov som vi alla har, att bli sedda och bekräftad.

Men behovet av bekräftelse kan nog både hjälpa och stjälpa oss. Om behovet av bekräftelse gör att vi ägnar alldeles för mycket tid och kraft åt att fundera på hur andra människor uppfattar oss, begränsar det oss. Och om vårt behov av bekräftelse gör att vi ständigt jagar efter andras gillande är det definitivt fel.

/ Urban