Ibland tror jag det är bra att dela upp ord i olika delar för att förstå dess betydelse. Om man till exempel skriver isär ordet medmänniska så upptäcker man att det är två ord: Med och Människa, och jag tänker att båda orden är viktiga.
Att vara medmänniska är alltså att vara en människa som är med en annan människa.
Bättre två än en, de får riklig lön för sin möda. Om de faller kan de hjälpa varandra upp. Men ve den som är ensam! Om han faller finns det ingen som hjälper honom upp.
Predikaren 4:9-10
Jag tror att vi människor är skapta för gemenskap. Vi är liksom skapta för att umgås och för att se, hjälpa och stötta varandra. Vi är skapta till att vara med-människor inte till att vara mot-människor och ensam är inte stark.
Tänk om vi kunde betrakta andra människor som medspelare istället för motståndare och som tillgångar istället för bördor, att vi går med och inte emot. Hur skulle världen då se ut? Men samtidigt är det både viktigt och medmänskligt att göra motstånd mot människor och länder som beter sig illa.
Att vara en god medmänniska innebär att visa empati, medkänsla och respekt gentemot andra. Det handlar om att vara vänlig, omtänksam och stöttande mot ens medmänniskor. Att lyssna aktivt, erbjuda hjälp när det behövs, och att behandla andra med värdighet och respekt.
Men för att kunna vara en god medmänniska behöver vi veta vad vår medmänniska behöver? Behöver hon tröst, uppmuntran eller inspiration…?
Gråt med dem som gråter.
Romarbrevet 12:15
Bär varandras bördor.
Galaterbrevet 6:2
Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar.
Hebreerbrevet 10:24
Visst vi kan iaktta och observera hur våra medmänniskor har det men vi är nog lite ovana i att fråga en medmänniska om hon behöver hjälp. Vi är liksom rädda att trampa på någons integritet och vi är inte heller alltid så bekväma med att be om hjälp. Men för att kunna gråta med den som gråter måste vi ju veta att personen är ledsen och för att kunna hjälpa till att bära en annans börda behöver man ju veta att hon bär på en börda.
Allas våra liv ser olika ut men jag är ganska säker på att det inte finns några enkla liv. Varje skede av livet för med sig nya utmaningar. Utmaningar som vi inte alltid är rustade för att möta och jag tänker att man kan få kämpa med sin tro utifrån många olika perspektiv.
Det kan vara en intellektuell kamp. Kan jag verkligen tro på en Gud som delar på hav och att Jesus gick på vatten? Kan jag verkligen tro på jungfru födseln och att Jesus uppstod på tredje dagen?
Det kan vara en existentiell och emotionell kamp. Om Gud finns, varför skulle han bry sig om lilla mig? Visst, jag känner till förlåtelsen och nåden, men gäller den verkligen mig? Kan Gud verkligen förlåta mig, jag som knappt kan förlåta mig själv.
Det kan vara teodicéproblemet. Om Gud både är allsmäktig och fullständigt god, varför finns det då så mycket ondska och lidande i världen? Kan jag verkligen tro på en kärleksfull och allsmäktig Gud, när han låter mig drabbas av så mycket elände.
Det kan vara en principiell kamp. Är frälsningen verkligen rättvis? Människor i olika delar av världen har ju så olika förutsättningar att kunna komma till tro på!
Det kan vara en etisk kamp. Om Gud är god varför görs det så mycket ont i hans namn?
Det kan vara en praktisk vardagskamp. Jag vill så gärna leva ett kristet liv i vardagen, men det är så svårt att omsätta tron i praktik. Det är så svårt att veta vad som är Guds vilja och dessutom är det inte helt lätt att läsa bibeln. Och när jag ska be så somnar jag ofta. Det känns som att min tro inte riktigt räcker till, så är jag verkligen värd att kallas kristen?
För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa
Romarbrevet 8:28
Visst det låter ju bra, men ska jag vara ärlig så löser ju inte den kristna tron alla ens problem och inte gör tron livet lätt att leva. Snarare kanske det är så att tron gör livet mer komplicerat där det ska vara det.
Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina två hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig” sa mannen ”dagen gryr!”. Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignat mig”. Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” ”Jakob” svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat”. Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn?” Han svarade ”Varför frågor du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Penuel, ”ty” sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv. När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft.
Första Moseboken 32:22-31
Vem är då denne Jakob?.
Han är son till Isak och Rebecka, och barnbarn till Abraham
Han har en tvilling vid namn Esau och när de föddes höll han ett fast grepp om Esaus fot
Han hade lurat och bedragit. Han köpte förstfödslorätten av sin bror och lurade till sig sin bror Esaus välsignelse genom att bedra sin blinde far. Vilket innebar att han fick fly!
I en dröm såg han en stege gå upp till himmelen och på den såg han Guds änglar gå upp och ner
Han trodde att han gifte sig med Rakel men när han vaknade upp efter bröllopsnatten insåg han att det var hennes syster Lea han gift sig med. Så han fick arbeta ytterligare sju år hos Laban för att få gifta sig med henne också!
Han överlistade sin svärfar och blev rik, och tvingades återigen fly. Och nu var han på väg för att möta sin tvillingbror Esau efter alla dessa år.
I rubriken står det att Jakob brottas med en okänd, och i texten står det att en man brottades med honom till dagen grydde. Jakob är fylld av mängder av känslor: rädsla, oro och ånger och under natten brottas han så som många av oss gör timmarna innan gryningen när något oroar vår själ.
Han brottas nästan en hel natt utan att riktigt veta vem det är han brottas med. Är det hans far Isak, som han tidigare lurat av välsignelsen ifrån? Är det Esau som han brottades med redan i mammas mage, och som han nu är på väg till? Eller är det farfar Abraham, och förbundet med Gud? Eller är det någon annan?
Ibland kan det vara svårt att identifiera vad det är man brottas med? Är det livet, livspusslet? Är det familjen, vännerna eller arbetet? Är det sig själv eller är det det förflutna som man inte riktigt kan släppa? På något sätt tror jag att alla dessa brottningsmatcher bottnar i den stora brottningskampen. Brottningskampen med Gud.
När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig” sa mannen ”dagen gryr!”. Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignat mig”.
Gud märker att han inte kan besegra Jakob, så då ger han honom ett slag på höftbenet så att höften går ur led. Och när höften går ur led kan Jakob inte längre stå på egna ben, så han blir liksom hängande om halsen på den som han hela tiden försökt att göra sig fri ifrån.
Efter att ha brottats nästan en hel natt med en okänd så inser Jakob vem det är han brottas med. Det är inte längre en fiende så han gör allt han kan för att klamra sig fast vid honom.
Har funderat en del på varför Gud säger ”släpp mig, dagen gryr”. Vill han bli av med Jakob? Vill han inte ha Jakob hängandes runt halsen när det blir ljust? Eller använder Gud omvänd psykologi? Kanske är det så att Gud säger ”släpp mig, dagen gryr” för att verkligen kolla om Jakob vill hålla sig kvar vid honom. Om Jakob verkligen vill följa honom, ungefär som den där gången då Jesus upprepar frågan ”Älskar du mig?” till Petrus
Gud brottas inte med oss för att förbli den okände, nej han brottas med oss för att bli avslöjad. Han går i närkamp med dig och mig för att få oss att säga: ”jag släpper dig inte förrän du välsignar mig”.
Jakob släpper honom inte för då hade allt gått om intet. Han vinner brottningskampen då han inte längre försöker ta sig loss utan istället hängandes om halsen på Gud utbrister: – Jag släpper dig inte förrän du välsignat mig!
Gud besegras men samtidigt vinner han! När du vägrar att släppa taget om honom, så vinner han dig!
Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat
Varför frågar Gud: Vad är ditt namn? Jo, för att Jakob ska erkänna vem han är. Han är bedragaren, den som luras. När han säger sitt namn blir han påmind om allt dumt han gjort i livet och Gud vill att vi ska erkänna våra synder inför honom.
När dagen gryr så är Jakob förändrad, Gud ger honom ett nytt namn: Israel. Som betyder ”den som kämpat med Gud”. Han har kommit närmre sitt ursprung, han går från att vara det flyende barnet till att bli den ansvarsfulla vuxne, nu redo att axla sitt ansvar som släktens patriark efter Abraham och Isak.
Att Jakob går haltande därifrån, visar att ingen kommer opåverkad ut ur en brottning med Gud, alla blir vi märkta. Och vägen framåt är alltid vägen igenom, att stanna kvar i kampen.
Jag är sportintresserad men har nog aldrig sett en brottningsmatch varken live eller på tv, men jag tänker att det är intressant att det är just brottning som sker mellan Gud och Jakob. Tänker att det finns en poäng med det. För det första är brottning en av de äldsta formerna av tävling och kraftmätning som finns och i de flesta kulturer finns det någon form av brottning. Man skulle alltså kunna säga att den kamp som Jakob och Gud genomgår är fullt normal, alla får vi brottas!
Hade det varit en boxningsmatch mellan Jakob och Gud så hade Jakob antingen kunnat slå tillbaka så hårt han bara orkade eller vänt sig om och sprungit därifrån. Men nu var det alltså brottning och då hade han liksom inget val. Man måste brottas antingen man vill komma loss eller vinna! Flyr man så har man ingen möjlighet att vinna, och hade Jakob släppt taget om Gud så hade han ju inte blivit välsignad.
I början av texten står det att Jakob blev ensam kvar och så är det nog för oss alla när vi gör upp med våra liv. Vi kommer alltid till en punkt när allt skalas av och vi står ensamma kvar. Och kanske är det först då en förändring kan ske. Men Jakob är ändå inte ensam i sin ensamhet, en man är där med honom. En man som är mer än människa, en Gud som alltid är med, även om vi inte alltid tror det. I vår egen uppgörelse med Gud så blir vi ensamma inför honom. Ingen av våra medmänniskor kan hjälpa oss eller svara för oss. För tron den är personlig.
Jag tänker att en tro som aldrig är kämpande lätt blir en ytlig tro, för den går liksom aldrig på djupet och får rötter. Och det är ju först när tron genomgått en kamp som vi kan se att den håller. Vi kan kämpa mot Gud såsom Jakob gjorde, men vi klarar oss inte utan honom. Och utan kampen och brottningen så inser vi inte vårt behov av honom.
Vi människor kommer aldrig att kunna leva såsom Gud vill att vi ska leva här på jorden. Kvalitén på vår tro blir aldrig så bra att vi kommer förbi kampen och brottningen med Gud.
Att tro är en ständig kamp där Gud dag efter dag söker sig in i vår verklighet, ibland så samtycker vi, men aldrig till fullo, och ibland så gör vi allt för att nonchalera honom. Tron förblir därför en kamp både med och mot honom!
För att vi verkligen ska kunna närma oss mysteriet med tron, så måste vi våga dela våra personliga upplevelser och tankar med varandra. Både de ljusa och de mörka. Jakob han fick ett slag på höften och gick haltande därifrån, han vågade visa att han haft sin kamp, sin brottning med Gud. Men vi vill ofta vara så politisk korrekta och skaka av oss minnena från vår brottning, det hör liksom till vår kultur, vilket innebär att vi i kyrkan ofta har en tendens att enbart tala om andliga framgångar och inte om nederlag, vilket får de som brottas med sin tro att må ännu sämre. Men utsidan och insidan måste ju gå ihop! Vi har ju alla våra brottningar med Gud så det bästa vore att vi var generösa och visade kampen för varandra.
Emily Dickinson, som räknas som en av de mest betydande lyrikerna i Amerika, lär ha sagt att: ”vi både tror och inte tror hundra gånger i timmen och det håller tron vaken”. Min önskan är att du likt Jakob ska hålla tron vaken, fortsätta att klamra dig fast runt halsen på Gud och inte släppa taget! Och om du inte kastat dig runt halsen på Gud, gör det!
Du kanske funderar på hur Jakobs liv fortsatte efter denna brottningskamp med Gud, ja vad ska man säga, inte var det ett enkelt liv i alla fall. Ni minns väl hur hans son Josef blev såld till Egypten av sina bröder, men det är en annan story!
”Man är ju bara människa” är en fras man ofta hör folk säga, när något har gått på tok. Men är det inte ett märkligt uttryck? Bara människa? Vad skulle man annars vara?
Och vadå bara? Det är inte minsann inte bara att vara. Det är ju faktiskt inte helt enkelt att vara människa och det enda man med säkerhet vet om livet är att man föds, lever och dör.
Människan är inte perfekt och jag tänker att det är en central innebörd i detta att vara människa. Alla gör vi misstag och dåliga val, men det behöver ju inte betyda att man är en dålig människa, det betyder bara att man är mänsklig.
Ibland kan jag dock tycka att frasen ”man är ju bara människa” används lite nonchalant, som en dålig ursäkt för att slippa ta ansvar. Visst, alla har vi våra fel och brister men har man inte ansvar för sina handlingar? Kan man verkligen skylla sitt agerande på sin uppväxt, på sin bakgrund, på omständigheterna, på grupptillhörigheten osv?…
Att vara människa det innebär inte bara massa rättigheter utan också skyldigheter. Och jag tänker att den främsta av dessa skyldigheter är att ta ansvar för sitt liv, sina val och sina handlingar.
Att ta ansvar, det är att titta på sina val och handlingar och förstå och acceptera att dessa får konsekvenser.
De allra flesta människorna vill nog vara en så bra version av sig själva som möjligt, och enda sättet att bli det är nog att erkänna och att jobba med sina brister och fel. En del människor uttrycker dock att de är på ett visst sätt och att det inte går att förändra, genom att till exempel säga ”sån är jag” eller ”så funkar jag”
Jag har som sagt lite svårt för frasen ”man är ju bara människa”. Samtidigt finns det något befriande och trösterikt i de orden. Om man bara är människa så behöver man ju faktiskt inte bära hela världen på sina axlar.
Jag tänker att livet på många sätt är som en labyrint, där det finns många vägar att välja emellan och kanske är det så att även en återvändsgränd kan tillföra något till helheten. Ibland tror man att man hittat en genväg men sedan visar det sig att den ledde åt helt fel håll och ibland så går man vilse.
Kanske har du precis som jag nångång tappat bort dig själv fullständigt. Man går och går och försöker hitta ut, men efter ett tag inser man att man bara går runt i cirklar. Där varje nytt försök att hitta rätt bara leder tillbaks till punkten där man insåg att man var vilsen.
Man är arg, ledsen och frustrerad och vet inte ens hur man hittar tillbaka till starten, och man inser att den väg man går på inte leder dit den skall. Och det lönar sig ju inte att springa om man är på väg åt fel håll!
Att gå vilse är ett sätt att lära sig hitta rätt
Afrikanskt ordspråk
Jag tänker att det är helt okej att gå vilse ibland, att det är mänskligt och att det faktiskt är ett sätt att lära sig hitta rätt. Ibland måste man liksom pröva andra vägar för att upptäcka att man redan går den rätta vägen, och ibland måste man gå vilse i sig själv för att kunna hitta sitt rätta jag.
Visst ibland går man rätt från början, men ganska ofta går det lite i kringelikrokar innan man hittar rätt. Och det är bara att konstatera att alla dagar inte är spikraka.
Självklart ska man ha planer i livet och det är ju mer sannolikt att man kommer dit man vill om man har mål och en slags rikting i livet…
…men ibland blir det inte alls så som man tänkt sig, ens planer går om intet och man känner sig vilsen i livets labyrint och när man inser att man tappat bort sig behöver man stanna upp en stund och landa i det som är. För att sedan i lugn och ro ta reda på vad som behövs för att komma på rätt väg igen.
Och om man hela tiden strävar efter att skapa det liv som man på förhand vill ha är risken stor att man tror att det bara finns en väg och blundar för andra möjligheter. Så våga gå vilse ibland, du vet aldrig vad du finner eller för att använda Tomas Tranströmers ord ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”.
Kyrkoårets tema den här söndagen är prövningens stund och jag tänker att det säger något om vårt livsvillkor här på jorden. Alla möter vi olika slags prövningar i livet och en del av oss verkar ha fått större del än andra.
Den moderna västerländska förväntan på livet är att vi ska vara friska och lyckliga. Och att allt annat är en slags avvikelse som går att rätta till, men är inte det en ganska skev bild av livet?
Kanske är det så att vi får möta prövningar, frestelser, svårigheter och lidanden betydligt oftare än vi skulle vilja. Men faktum är ju att livet både är härligt och vedervärdigt i en oförutsägbar och kanske lite orättvis blandning.
Jag tänker att en prövning inte alltid är en frestelse och en frestelse inte alltid är en prövning, men kanske är det i livets svårigheter och lidanden som frestelserna blir extra lockande. För de tycks vara enkla utvägar.
Läste nånstans den klockrena beskrivningen att skillnaden på prövningar och frestelser är att ena stunden bli serverad fiskbullar och nästa gräddtårta.
Men är det inte så att vi behöver motstånd för att kunna växa som människor? Och att prövningar därmed inte bara är något negativt utan snarare något som vi faktiskt behöver för att kunna växa som människor både andligt och själsligt. En del av dem gör oss till sannare och starkare människor.
Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.
Matteusevangeliet 6:13
Men ändå ber vi i Fader vår om att inte utsättas för prövning. En bön som många av oss dessutom bett många gånger, hur går det ihop? Varför ber vi så om det nu är så att prövning är bra för andliga mognad? Förr bad vi ”inled oss icke i frestelse”, men nu har det blivit en bön om att slippa prövning, hur ska man förstå detta?
Tydligen kan det grekiska ordet som används i grundtexten betyda både prövning och frestelse så båda översättningarna är alltså riktiga. Personligen föredrar jag ordet frestelse, vilket också är det ord som används i Svenska Folkbibeln.
Båda formuleringarna får det dock att låta som att det är Gud som prövar eller frestar oss, är det verkligen så?
Nej, jag tror inte att det Gud som gjort att jag fått uppleva massa prövningar i livet. Det är inte han som kommit med svårigheterna och lidandet men han har inte heller förhindrat det.
Kanske ska vi se orden i Fader vår som en insikt om vår egen svaghet. Vår oförmåga att på egen hand kämpa mot mörkret i världen och vårt eget inre. Att vi helt enkelt behöver Guds hjälp och omsorg när vi möter prövningar och frestelser.
Och för oss inte in i frestelse (prövning), utan rädda oss (ryck/dra oss in till dig; befria oss) från den onde (det onda).
Matteusevangeliet 6:13 (kärnbibeln)
Skydda oss från oss själva och från djävulen.
Matteusevangeliet 6:13 (The message)
Vi möter prövningar och frestelser, ibland går det bra och ibland misslyckas vi. Men Gud lämnar oss inte vare sig vi lyckas eller misslyckas. Och han vill hjälpa oss om vi tar emot hans förbarmande och accepterar hans hjälp.
Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.
Jag tror att vi människor har ett grundläggande behov av kärlek. Att få älska och bli älskade är ett mänskligt behov som behöver tillfredsställas för att vi ska må bra.
Och vi önskar väl alla kunna vandra kärlekens väg genom livet och att de människor vi möter på vår vandring genom livet också skulle göra det? Att både mitt egna och andras liv skulle präglas av kärlek.
Ibland tror jag dock att kärlek blivit ett lite utslitet ord för något vi tillfälligt känner eller upplever. Vi vet liksom vad kärlek är men det är knepigare att beskriva den.
Men är kärlek verkligen en känsla? Visst det vardagliga pratet om kärlek kan nog få oss att tro att kärlek är någon form av känsla. Visst kärleken frambringar känslor men själva kärleken är ingen känsla, utan det är snarare en handling, ett viljebeslut.
Vi bör se kärleken som en stark kraft, ett förhållningssätt som är avgörande både för oss själva och vår omgivning. Och att sprida kärlek är nog det finaste som finns och kan göras på så många olika sätt.
Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheter och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.
När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken
Första Korintherbrevet 13:1-13
Jag tycker väldigt mycket om kärlekens lov, det är stora och vackra ord och man skulle kunna säga att texten är som en predikan i sig.
Problemet är dock att vi ofta framställer texten i romantisk form, den läses ju ofta på bröllop. Vi har fått den att handla om ett kärleksfullt par när den egentligen är tänkt att gälla alla. Kärlekens lov är ju inte bara några goda råd till par utan en uppmaning till hur vi alla förhåller oss till varandra.
Ibland är det enkelt att visa kärlek och ibland är det svårare. Men det världen behöver är kärlek och ännu mer kärlek. Men ingen enda av oss klarar av att älska såsom kärleken beskrivs i Korintherbrevet 13. Men jag tror att Gud kan och vill hjälpa oss i detta, men vi kommer alltid att misslyckas då och då. Det är bara Gud kan älska fullkomligt.
När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: Jesus, Davids son, förbarma dig över mig. De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: Davids son, förbarma dig över mig. Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: Vad vill du att jag skall göra för dig? Han svarade: Herre, gör så att jag kan se igen. Jesus sade: Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig. Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov
Lukasevangeliet 18:35-43
En blind man satt vid vägkanten och när han hör att en grupp människor närmare sig och att det är Jesus från Nasaret som kommer så ropar han med hög röst: Davids son, förbarma dig över mig!
Detta var inte bara ett nödrop från en tiggare bland många andra, utan ett rop som andades förvissning. Han hade verkligen förstått vem Jesus var.
Jesus hör ropet och ser till att någon hjälper mannen fram och frågar: vad vill du att jag ska göra för dig?
Jesus frågar och han lyssnar. Detta är intressant. Tror nämligen att vi ofta tänker tvärtom. Att Jesus säger åt oss vad vi ska göra, inte att han frågar oss vad vi vill att han ska göra.
Varför frågar Jesus: vad vill du att jag ska göra för dig? Var inte det uppenbart? Fattar han inte vad en blind vill? .
Om den blinde skulle få sin syn tillbaks så skulle hans liv förändras radikalt. Då skulle han kunna jobba och sluta att tigga. Och vi ska också ta i beaktning att på den tiden betraktade judarna sjukdomar som Guds straff så han var säkert utstött.
Å andra sidan tänker jag att fråganär ett tydligt tecken på att Gud tar vår fria vilja på allvar. Även om Jesus kände till mannens behov frågade han honom vad han ville att Jesus skulle göra för honom. Eftersom Gud är kärleken kan han inte köra över oss och tvinga sina lösningar på oss, för då vore han ju inte kärleken utan en diktator.
Jesus frågar inte folkskaran: Vad vill ni att jag ska göra för er? Nej, frågan är individuell: Vad vill du att jag ska göra för dig? Det visar att den kristna tron och Guds relationen är personlig. Och jag tänker att kristendomen bejakar individualismen men inte egoismen.
Vad skulle du svara om Jesus stannar framför dig och frågor: Vad vill du att jag ska göra för dig? Den blinde mannen svarade: Gör så att jag kan se igen! Och det var nog inte bara synen han fick tillbaks, tror också att han fick kärlekens ögon att se med.
Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där. En stark storm som klöv berget och krossade klipporna gick före Herren. Men herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: Varför är du här Elia?
Första Kungaboken 19:11-13
Måste erkänna att jag har lite svårt för denna berättelse, på något sätt är det som att den begränsar och förminskar Gud. Och hur är det egentligen? Talar Gud med hög stämma eller viskar han bara i ett stilla sus?
När allt oljud var över hörde Elia ett stilla sus och Gud talade till honom, ett sätt som nog var olikt det Elia kände till sedan tidigare. Han var nog van vid att Gud gjorde högljudda och mäktiga manifestationer. Han hade ju utmanat Baals profeter i en kamp om vems Gud som kunde tända offerbålet först.
Självklart kan Gud uppenbara sig, visa sin närvaro och tala på många olika sätt. Men i en tid som vår, med ständigt brus omkring oss så tror jag att Gud föredrar att tala genom det stilla suset.
Kanske är det så att Gud bestämt sig för att han inte ska behöva höja rösten!? Men vi lyssnar efter en storm, en häftig och mäktig känsloupplevelse.
Gud försöker inte överrösta oljuden genom att skrika i vårt öra och den tysta viskningen hör nog bara den som själv blivit tyst och stilla. Den stressade och jäktade märker den inte, och om vi ständigt omges av bruset finns det en risk att vi inte hör Gud tala.
Bli stilla och besinna att jag är Gud
Psaltaren 46:11
Jag tänker att tystnaden är viktig för att kunna växa i sin relation till Gud. Att på något sätt minska på de yttre intrycken för att istället lyssna inåt. Och när vi kämpar och inte riktigt vet vad och hur vi ska be så suckar anden i bön för oss.
I tystnaden väljer man bort ljud och ord även de egna. Istället tillåter man sig att bara vara. I Guds tystnad tillåter vi Gud att tala och vi tillåter oss själva att möta delar av oss själva som vi annars pratar ihjäl eller pratar bort.
Sussie Kårlin
Vi vet inte vad vi bör be om, men anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad anden menar.
Att ha jobbiga tankar är en del av livet, och jag tror att vi alla mer eller mindre brottas med tankar i vårt inre som vi varken vill ha eller kännas vid. Och det gäller att inte ge dem för stort inflytande.
Alla har vi nog nångång haft problem eller upplevt något jobbigt som skapat tankar som känns oönskade och att tänka dessa tankar eller försöka ändra eller fly ifrån dem tar på våra krafter. Och vi blir varken lyckligare eller friare av att försöka förtränga och fly bort från de jobbiga tankarna.
När något jobbigt hänt är det helt naturligt att vi på något sätt bearbetar det i vårt inre. Vår hjärna kan liksom inte bara stänga av och låtsas som att ingenting hänt. Varken du eller jag kan styra vilka tankar vi tänker men jag tror att vi kan styra hur de påverkar oss. En del kanske tycker att det bästa man kan göra är att distrahera hjärnan så att den inte har tid att ägna sig åt grubblerier och oönskade tankar. Men när vi kämpar emot och inte vill ha vissa tankar är det som att vi vattnar och gödslar ogräset för att det ska försvinna. På något märkligt sätt är det så att tankarna ofta blir större när vi försöker hålla dem ifrån oss.
Jag tror att vi stället måste acceptera eller kanske snarare notera och konstatera det vi tänker för att på så sätt komma ur den onda spiral som de jobbiga och oönskade tankarna ofta leder till. Ett annat sätt att stå ut med de oönskade tankarna som plågar en är att skapa distans till dem. Att se att en tanke bara är just en tanke, hur hemska de än är och den behöver inte heller vara sanningen, vad tanken än försöker hävda!
Men ibland måste man ta sig tid och bearbeta de oönskade tankarna under ordnade former. Till exempel kan man bestämma sig för att under en kvart, en halvtimme eller timma sitta och grubbla och älta det jobbiga för att sedan släppa det för stunden. Genom att göra så låter man inte de oönskade tankarna ha makten över oss.
Och ibland önskar jag att jag var en sån som inte tänkte alls…
Enligt kyrkoåret så firas idag kyndelmässodagen, en dag som firas till minne av den dag då Jesus bars fram i templet. En dag som till stor del handlar om Jesus som världens ljus. Ordet kyndel är ett gammalt svenskt ord som betyder ljus eller bloss.
I en tid där vi har så mycket skärmar och elektricitet tänker jag att levande ljus ger så mycket av det som är viktigt för oss människor i form av ljus, värme, lugn. Men också trygghet och hopp. Det finns inget som så fort och lätt skapar en mysig stämning som levande ljus och ett enda litet ljus kan ju lysa upp ett stort mörkt rum.
Så här års är det nog också många som längtar efter att dagsljuset ska komma tillbaka mer och mer. Att solen ska få värma vårt bleka ansikte och väcka hoppet om att att det ska bli vår även i år. Men jag tror också att vi alla nånstans inom oss bär på en längtan efter ett annat ljus. En längtan efter att få möta han som en gång sade:
Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus
Johannesevangeliet 8:12
I dagens evangelietext möter vi en nybliven familj som med hjälp av två gamlingar i templet får hjälp att se sig och sitt barn i ett större sammanhang.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helige Ande var över honom och den helige Ande hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av anden gick han till templet och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ”Herre nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel”. Hans far och mor förundrade sig över vad som om honom…. Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter av Ashers stam. Hon var till åren kommen, som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.
Lukasevangeliet 2:25-33,36-38
När Symeon säger ”Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel” så betyder det att Jesus kommer till alla människor, inte bara det judiska folket.
När jag läser dagens text ser jag en upptäckare av ljuset, en bärare av ljuset och en budbärare som berättar om ljuset. Och jag tänker att vårt uppdrag som kristna är att vara såsom Symeon, Maria och Hanna. Att likt Symeon känna igen ljuset när vi ser det, att som Maria bära ljuset inom sig och att som Hanna berätta om ljuset.
Var och en av oss, oavsett vilka vi är kan lära känna det ljuset. Lära oss att känna igen det, bära det inom och sprida det vidare och vara ljus för varandra.
Urbans Tankar och Funderingar 