Kyrkoårets tema den här söndagen är prövningens stund och jag tänker att det säger något om vårt livsvillkor här på jorden. Alla möter vi olika slags prövningar i livet och en del av oss verkar ha fått större del än andra.
Den moderna västerländska förväntan på livet är att vi ska vara friska och lyckliga. Och att allt annat är en slags avvikelse som går att rätta till, men är inte det en ganska skev bild av livet?
Kanske är det så att vi får möta prövningar, frestelser, svårigheter och lidanden betydligt oftare än vi skulle vilja. Men faktum är ju att livet både är härligt och vedervärdigt i en oförutsägbar och kanske lite orättvis blandning.
Jag tänker att en prövning inte alltid är en frestelse och en frestelse inte alltid är en prövning, men kanske är det i livets svårigheter och lidanden som frestelserna blir extra lockande. För de tycks vara enkla utvägar.
Läste nånstans den klockrena beskrivningen att skillnaden på prövningar och frestelser är att ena stunden bli serverad fiskbullar och nästa gräddtårta.
Men är det inte så att vi behöver motstånd för att kunna växa som människor? Och att prövningar därmed inte bara är något negativt utan snarare något som vi faktiskt behöver för att kunna växa som människor både andligt och själsligt. En del av dem gör oss till sannare och starkare människor.
Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.
Matteusevangeliet 6:13
Men ändå ber vi i Fader vår om att inte utsättas för prövning. En bön som många av oss dessutom bett många gånger, hur går det ihop? Varför ber vi så om det nu är så att prövning är bra för andliga mognad? Förr bad vi ”inled oss icke i frestelse”, men nu har det blivit en bön om att slippa prövning, hur ska man förstå detta?
Tydligen kan det grekiska ordet som används i grundtexten betyda både prövning och frestelse så båda översättningarna är alltså riktiga. Personligen föredrar jag ordet frestelse, vilket också är det ord som används i Svenska Folkbibeln.
Båda formuleringarna får det dock att låta som att det är Gud som prövar eller frestar oss, är det verkligen så?
Nej, jag tror inte att det Gud som gjort att jag fått uppleva massa prövningar i livet. Det är inte han som kommit med svårigheterna och lidandet men han har inte heller förhindrat det.
Kanske ska vi se orden i Fader vår som en insikt om vår egen svaghet. Vår oförmåga att på egen hand kämpa mot mörkret i världen och vårt eget inre. Att vi helt enkelt behöver Guds hjälp och omsorg när vi möter prövningar och frestelser.
Och för oss inte in i frestelse (prövning), utan rädda oss (ryck/dra oss in till dig; befria oss) från den onde (det onda).
Matteusevangeliet 6:13 (kärnbibeln)
Skydda oss från oss själva och från djävulen.
Matteusevangeliet 6:13 (The message)
Vi möter prövningar och frestelser, ibland går det bra och ibland misslyckas vi. Men Gud lämnar oss inte vare sig vi lyckas eller misslyckas. Och han vill hjälpa oss om vi tar emot hans förbarmande och accepterar hans hjälp.
Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.
Hebreerbrevet 4:15-16
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 