I vår församling är vi just nu inne i en predikoserie om saligprisningarna i Bergspredikaren, och de senaste dagarna har jag gått och funderat en hel del på Jesu ord att:
Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket
Matteusevangeliet 5:3
Jag tänker att många med mig vill ha en stark tro på oss själva och vår egen förmåga. Vilket inte är så konstigt i en tid där självförverkligande och självständighet ses som viktigt.
Man ska vara fri och oberoende och många tänker att jag klarar mig själv utan att blanda in nån slags Gud, och visst händer det att jag också glömmer bort Gud. När livet kärvar och är besvärligt kan det hända att jag klagar en hel del på Gud och när allt flyter på så tänker jag att det beror på min egen förmåga. Detta gjorde jag bra!
Kanske är det så Herre, att jag faktiskt behöver dig mer än jag vet. Att jag behöver dig mer än jag någonsin har förstått.
Men vad menar egentligen Jesus med att vara fattig i anden?
Att vara fattig i anden handlar om att inse sina egna begränsningar, att inse att man är beroende av Gud. Och jag tänker att en slags definition av tro är att bejaka och att säga ja till sitt beroende av honom.
Men om sanningen ska fram är det är inte alltid så lätt att släppa kontrollen och lita på Gud. Och jag läste nånstans att ”en människa som inte ber gör det därför att hon fortfarande tror att hon klarar livet själv.”
Lyckliga är ni när ni inte vet vad ni ska ta er till.
Matteusevangeliet 5:3 The Message
Visst, jag förstår att det kan kännas både märkligt och provocerande att man skulle vara lycklig när man inte vet vad man ska ta sig till, men min erfarenhet av livets berg och dalbana är att Gud kan ta vid när vi själva inte räcker till. Att han finns där när man inte vet vad man ska ta sig till…
…och för mig är det en lycka att Gud funnits där för annars vet jag inte om jag hade överlevt det mörka i livet.
När jag inte orkar med livet, orkar livet med mig. Tack vare Gud.
Marcus Birro
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 