Farligt att tappa bort förundran

Det finns två sätt att se på livet, det ena som om inget vore mirakel, det andra som om allt vore mirakel.

Albert Einstein

Spontant skulle jag vilja säga att jag har lättast att identifiera mig med det senare av dessa förhållningssätt. Å andra sidan märker jag att min förmåga att förundras lätt går förlorad när jag är stressad. Vilket inte är så konstigt i en tid där livstempot är högt och där vi ständigt översköljs av intryck och information, vilket gör att vi lätt tappar bort känslan av förundran. Vi stannar helt enkelt inte upp tillräckligt länge för att låta oss förundras. Vi har liksom blivit likgiltiga inför små och stora mirakler runt omkring oss.

Det är ingen slump att upplevelse av förundran är en av de åtta livsaspekterna som WHO lyfter fram för existentiell hälsa. Att förundras är nämligen hälsosamt och det ligger en djup sanning i att se det stora i det lilla och att upptäcka guldkornen i vardagen.

Förundras över allt, även det vardagliga

Carl von Linne

Jag tänker att det är farligt att tappa bort förundran, för i förundran föds en slags ödmjukhet och en öppenhet mot något större. Att förundras är nämligen att gå från ytlighet till ett existentiellt djup, att få uppleva att man är en del av något större, en del av helheten.

Att förundras innebär att man inte tar något för givet, en slags insikt av att allt man ser, hör och känner inte skulle ha varit där om omständigheterna hade varit annorlunda.

Att förundras är att leva upp en smula, ja kanske rentav att få se en glimt av något som, om det inte vore så missbrukat, skulle kunna kallas meningen med livet.  Att leva, tror jag, är att för en kort tid ha privilegiet att få förundras. Förundras och häpnas. Att bli slagen av häpnad är en av de få saker man gärna vill bli slagen av. 

Göran Rosenberg

Kanske är det så att i dessa tider är förmågan att förundras över stort och smått och dela det med andra är viktigare än någonsin!?

/ Urban