Sitter i soffan och funderar på tid och hur vi upplever tiden. Visst, tiden den rör sig hela tiden i samma tempo, i sin egen takt oavsett hur vi beter oss. Men det finns också en annan slags tid, den där upplevda tiden. Den som kan kännas som att den står still eller som att veckorna bara består av måndagar, fredagar och söndagskvällar.
Minns att jag som barn hörde min farmor säga att åren bara går fortare och fortare ju äldre man blir. Som barn kunde jag förstås inte förstå detta märkliga påstående. Som barn kunde ju en dag kännas som en vecka och ett sommarlov som oceaner av tid. Men som vuxen känns det ofta som att tiden bara springer iväg.
En förklaring till denna känsla kan vara att vi varje nytt år adderar en allt mindre procent tid till vårt liv. Som fyraåring utgör varje år 25 procent av ens liv och som tioåring är det 10 procent, och när man som jag kommit upp i fyrtiosex år är varje år bara 2.17 procent!
En annan förklaring har att göra med alla de ”måsten” man har som vuxen. Förutom att arbeta ska man handla, laga mat, diska, städa, tvätta och utföra alla de ”måsten” som finns i livet. Dessa rutiner, vanor och upprepande av aktiviteter gör att det känns som att livet går fortare och fortare eftersom hjärnan inte slösar energi på att komma ihåg dem.
Den tredje förklaringen hör ihop med de tidigare och handlar om att hjärnans omdöme av tid baseras på hur många nya upplevelser och intryck vi får till oss under en tidsperiod. Varje nytt år tillför allt mindre upplevelser och minnen i relation till det som vi redan har upplevt, vilket gör att tiden bara går fortare och fortare ju äldre man blir.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 