Hosianna – ett rop på hjälp!

De senaste dagarna har jag gått och funderat på ordet Hosianna. Ni vet det där ordet som folket ropade när Jesus red in i staden på en åsna.

Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!

Matteusevangeliet 21:8-11

Hosianna är väl framförallt ett ord vi sjunger och ofta tänker vi nog att det är ett slags jubelrop ungefär som halleluja! Men faktum är att det är ett hebreiskt ord som betyder ”rädda oss” eller ”kom med hjälp”.

När folket ropade Hosianna den där allra första palmsöndagen kanske de inte tänkte på att de ropade på hjälp. Utan de tänkte nog mer att de ropade hurra, att det var ett slags glädjerop.

Jag gillar att ett och samma ord både kan innehålla jubel och rop på hjälp, för precis så motsägelsefullt är livet. Livet är ofta både och, både glädje och sorg, hopp och förtvivlan, mörker och ljus.

I det ropet kan vi alla få vara med oavsett om vill tacka och jubla, eller om vi ropar efter hjälp och räddning. Och vi får ropa oroligt och ängsligt men också envist och trotsigt.

Visst det är lätt att ropa precis som alla andra, det vet nog alla vi som varit på en fotbollsmatch. Och historien visar allt för väl att folkmassor kan manipuleras till nästan vad som helst. Var och en har ansvar för sin egen röst, men sluta aldrig ropa Hosianna!!

/ Urban