Idag är det påskafton, en dag med påskägg, godis, påskmust, god mat och gemenskap. Den dag under påsken då många samlas och firar. Det är nog inte många som tänker på döden idag, men egentligen är ju detta dödens dag, dagen då Jesus är död. En dag inklämd mellan korsfästelsen och uppståndelsen.
I dagens samhälle är döden något som vi ytterst sällan talar om, men jag tror att vi skulle må bra av att våga tala mer med varandra om döden och de döda. Och det skulle också innebära att vi pratade mer om livet, om vad som är viktigt.
Kanske är påsken en tid att fundera över livet och döden, och är det någon gång som det verkligen är berättigat att fira så är det ju när man firar livets seger över döden.
På något sätt är det som att döden hjälper oss att förstå vad livet egentligen handlar om och därför är berättelsen om Jesu död viktig för oss. Han vet hur det är att dö och han vet hur det är att se sina nära och kära gråta förtvivlans tårar vid avskedet.
Vi upplever påskafton med facit i hand, vi vet ju att påskdagen och uppståndelsen väntar, men det visste inte lärjungarna. Och ibland är nog våra liv såsom lärjungarnas påskafton.
Påskafton är ingemansland mellan frågor och svar, bön och mirakel. Det är där vi väntar, med en underlig blandning av tro och förtvivlan varje gång som Gud är tyst eller livet är obegripligt
Pete Greig
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 