Månad: mars 2024

Publicerat den

Kampen mot ondskan i mitt eget inre

De tre första söndagarna under fastan är det kampen som står i fokus, med rubriker som prövningens stund, den kämpande tron och igår handlade kyrkoårets texter om kampen mot ondskan.

Kampen mot ondskan är ett återkommande tema i sagans och filmens värld, och jag tror att dessa berättelser attraherar oss eftersom de åskådliggör och på något sätt personifierar ondskan. De delar liksom in oss i ett vi och ett dem. Det är ju inte så ofta som man väljer att ställa sig på de ondas sida i kampen mellan gott och ont, och visst är det fint när de goda mot alla odds vinner över de onda!

Men är det verkligen så enkelt?

Nej jag tror inte det, när vi kommer till det verkliga och mänskliga livet är det sällan som detta med ondska är så enkelt.

När vi ser de grymma tv-bilderna på det som händer i världen är det lätt hänt att tänka att ondskan och de onda är samma sak. Att ondskan enbart skulle vara enskilda personer, regimer eller grupper och att kampen mot ondskan bara handlar om att bekämpa just dessa. Och när vi tänker så blir vi i vår tur de goda som har rätten på vår sida, men vi har faktiskt också del i världens ondska.

I själva verket pågår kampen mot ondskan lika mycket inom oss själva. Att vara människa är ju att leva i en värld där både det goda och onda finns, även inom oss själva.

En äldre indian kallade till sig sitt barnbarn och sa: inuti mig finns det två vargar. En varg är elak och ond, den andra är vänlig och god. De två vargarna befinner sig ständigt i strid med varandra. Barnet tittade då upp på den gamle mannen och frågade: Vilken varg vinner? Indianen var tyst ett tag och svarade sedan: Den som jag matar.

Okänd

I den dagliga kampen kanske vi vinner en strid idag, men imorgon kommer det en annan och i övermorgon ytterligare en annan…

Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

Romarbrevet 1:19

…Och jag kan så väl känna igen mig i Paulus att man som människa har så nära till att göra det onda som man inte vill. Vi behöver erkänna och kännas vid vår egen dubbelhet och tala sant om oss själva.

Linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta.

Alexander Solsjenitsyn

Vi måste var och en ta vårt ansvar i kampen och först och främst se till att ondskan inte kommer fram genom oss själva. Vi behöver helt enkelt arbeta med oss själva så att vårt inre präglas av kärlek och förlåtelse, både mot oss själva och mot våra medmänniskor. Men vi klarar inte detta på egen hand utan vi behöver Guds hjälp. 

En av bibelns kändaste texter handlar om Davids kamp mot Goliat. Den lilla herde pojkens kamp mot den till synes oövervinneliga jätten.

När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom – det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker.Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar? frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. Kom hit, ropade han, så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur. David svarade: Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn (…) När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten.

Första Samuelsbokem 17:42-45, 48-50

David, han förstod att han aldrig skulle kunna besegra Goliat utan Guds hjälp och jag tänker att vi kan ha honom som föredöme. Tror nämligen att vi med Guds hjälp kan besegra vår Goliat, dvs det onda som finns inom oss.

Herre hjälp mig att mätta den vänliga och goda vargen.

/ Urban

Publicerat den

Att skilja på sak och person

Det sägs ofta att det är viktigt att kunna skilja mellan sak och person hos de människor vi möter i vår vardag. Och visst är det viktigt, men jag tänker att det är minst lika viktigt att kunna skilja på sak och person i ens egna liv.

Personligen har jag dock ofta blandat ihop detta med sak och person, vilket gjort att jag blandat ihop mina fel och misstag med den person jag är. Men faktum är ju att vi alla kan göra fel, men vi är inte fel. Alla kan vi göra misstag, men det innebär ju inte att vi är ett misstag.

Jag har helt enkelt dömt mig som person och glömt bort att mitt värde som människa inte alls har något med mina briste och fel att göra!

Det jag gjorde var fel. Jag är trasig, långt ifrån hel. Den jag sårade gråter och jag skäms när jag hör hur det låter. Gud, jag vill säga ordet förlåt och också få tyst på min egen gråt. Men ordet sitter så långt inne och skulden har fyllt hela mitt sinne. Hjälp mig säga som det är och få slut på det som gnager och tär. Trösta oss båda två, visa oss vägen hur vi nu ska gå. Gud, Jag vill säga förlåt också få tyst på min egen gråt. Men ordet sitter så långt inne, skulden fyller ut mitt sinne. Förlåt, förlåt, inte för den jag är, men för det som blev fel

Mika Wallander

När jag tittar tillbaka på mitt liv ser jag att jag gjort många misstag och fel, men att det ofta berott på att jag varit trasig, långt ifrån hel. Kanske tycker du att det är en dålig ursäkt och att var och en måste stå för sina handlingar och visst är det så, och i efterhand önskar jag att jag hade kunnat säga som det var och fått slut på det som gnagde inom mig.

Självklart är det viktigt att säga förlåt (både till sig själv och andra) för våra fel och misstag, men det är också viktigt att man inte ber om förlåtelse för fel saker! Att säga förlåt handlar inte om att köra över sig själv och fyllas av ännu mera skuld och skam som människa.

Förlåt, förlåt inte för den jag är, men för det som blev fel!

/ Urban

Publicerat den

Måste man verkligen förstå?

Jag tror många blivit präglade av att det är viktigt att kunna förstå varandra. Att det liksom alltid går att förstå andra, bara man lyssnar ordentligt och den andre förklarar tillräckligt bra.

Kanske har du hört talas om begreppet mentalisering? Det är ett begrepp som handlar om att se sig själv utifrån och andra inifrån. Om förmågan att förstå sina egna och andras tankar och känslor.

Du måste kliva ut ur dig själv om du vill förstå en annan människa, eftersom hon har en annan historia än du, och andra kunskaper och intressen, vilket gör att hon ser nästan allt som händer ur ett annat perspektiv än du. Men även om alla människor är olika och har sina egna sätt att se på verkligheten så har vi också stora likheter och vår möjlighet att förstå varandra bygger på dessa likheter. När du mentaliserar kring en annan människa använder du dina egna erfarenheter som referenser. Du har visserligen inte varit med om samma sak som hon, men du har kanske varit med om något liknande som gör att du kan förstå ungefär hur det kan tänkas vara för henne. Du har visserligen andra kunskaper och intressen än hon, men du kanske kan räkna ut ungefär hur det skulle kännas om du tänkte, trodde och tyckte som hon.

Per Wallroth

Visst det är en konst att navigera i olika sociala relationer, sammanhang och grupper. Och att samspela med andra är inte alltid så lätt. Men måste man verkligen förstå en annan människa för att kunna visa respekt, kärlek och omtanke? Och kan vi ens förstå en annan människa fullt ut?

Jag tror att vi människor har ett behov av att känna oss förstådda. Inte bara att det vi säger ska uppfattas på rätt sätt utan också att vi som individer på något sätt ska bli begripliga för andra. Så självklart är det viktigt att mentalisera och att försöka förstå andra människor, men inte till den grad att vi låtsas.

Vi tror ofta att vi hjälper andra genom att säga ”jag förstår…” men frågan är om det verkligen är så? Kanske är det inte förståelse som behövs utan snarare att det finns någon där som bryr sig: ”Jag förstår inte exakt vad du känner och går igenom, men jag finns här för dig”

/ Urban