Vitsippor är nog lite grann som vi människor

När jag idag besökte Sörön hade vitsipporna gladeligen brett ut sina blomblad för att njuta av solen och värmen. Och vitsipporna är nog lite grann som vi människor, för vem blir inte glad av sol och vårvärme ☀️

Vitsippa är nog min favoritblomma och jag tänker att vitsipporna precis som vårsolen har en djup förankring i den svenska folksjälen. Det är nog inte bara jag som fylls av glädje över att se vitsippor täcka marken.

En del menar att alla vitsippor ser likadana ut, men jag tänker att de precis som vi människor är unika och samtidigt sammanbundna genom ett underjordiskt rotsystem utan någon synbar ordning, början eller slut.

Vi människor hör ihop och inte bara med dem som står oss närmast, och precis som vitsippor är det i förgreningen, i kontakten med andra som vi växer och blir till.

Om solen inte riktigt vill kika fram eller om det är kallt och blåsigt slår vitsipporna ihop sina vita kronblad för att skydda sig, och likadant på kvällen när de drar ihop sig inför natten. Som att de drar ett täcke över huvudet för att sova.

Men så fort solen och värmen kommer vänder de sig mot solen, precis som vi nordbor gör på våren. Tror att det är viktigt att vi likt vitsipporna stänger mörkret och kylan ute och istället öppnar upp oss mot ljuset och värmen.

Tänker också att vitsippor måste vara väldigt starka och tåliga, i år har de ju till exempel fått möta flera bakslag med snö och kyla. De är liksom kraftfulla i sin sprödhet och jag tror att vi människor också klarar av betydligt mer än vad vi tror.

/ Urban