Det är verkligen inte bara i kyrkan som man kan uppleva något religiöst, många svenskar säger ju att de inte är religiösa men ger ändå ofta uttryck för religiösa upplevelser.
När människor utanför kyrkans väggar upplever något vackert och speciellt kan de använda ord som det är nästan något religiöst över det hela eller det är så vackert att man nästan blir religiös.
Att till exempel vara ute i naturen kan framkalla känslor av vördnad och tacksamhet som liknar religiösa upplevelser. Men många förknippar inte Gud med feeling, engagemang och hängivelse åt livet, men det gör jag. För mig är den stora skönheten och lugnet jag känner i naturen, kärleken till livet ett slags gensvar till Gud. Till han som skapat allt och som givit mig livet.
Jag tror att alla människor har ett slags religiöst behov, även de som kallar sig ateister vilket sökandet efter flow, eufori och upprymdhet visar på. Alla möter ibland känslan inom sig att det finns något större, något mer, att det finnas någon slags mening med livet.
Det är nog ingen religion som är grunden för den där religiösa känslan, den kan kännas oavsett om man tror på Gud eller inte för livet självt är religiöst. Men de upplevelserna kan leda till en tro på Gud.
Det är något alldeles speciellt med de klara, kalla bäckarna som slingrar sig genom fjällandskapet. För mig har det porlande vattnet en lugnande och meditativ effekt, och fjällbäckarna representerar också evighet och förnyelse, då de kontinuerligt rinner och förser landskapet med friskt vatten. Kom därför osökt att tänka på Jesu ord om det levande vattnet.
Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig törstig igen. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv
Johannesevangeliet 4:14
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 