Ingen som känner mig har nog undgått att jag fullkomligt älskar solnedgångar. Det är nog den mest beskådade och fotograferade händelsen som finns, trots att den inträffar överallt varje dag.
Det är svårt att sätta ord på varför jag tycker så mycket om solnedgången. Visst, den är unik varje gång, ett nytt konstverk målad av naturen själv. Men jag tror inte min fascination av solnedgången bara har med dess skönhet att göra.
Solnedgången ger också viktiga perspektiv genom att påminna om naturens storslagna rytm och vår plats som människor i det stora sammanhanget. Och precis som varje solnedgång är unik och fylld av skönhet så är varje människas liv och resa unik.
Ibland kallas den senare delen av en människas liv för livets solnedgång, vilket jag tycker är väldigt vackert. Och precis som solnedgången kan vara en tid för reflektion tänker jag att den fasen i livet kan vara en period av eftertanke, tacksamhet, visdom och insikt.
Men solnedgången är inte bara slutet utan också en början. Precis som solen går ned varje kväll för att stiga upp igen nästa morgon, tänker jag att döden kan ses som en passage till en ny början. Till en plats där Gud skall torka alla tårar. Till en plats där döden inte skall finnas mer och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 