Jag tänker att vår vardag är fylld av berättelser om högt och lågt, viktigt och oviktigt. När vi ses så delar vi glädje och sorger, omvälvande händelser och stilla vardagslunk med varandra. Utan att vi riktigt reflekterar över det tar vi del av andras upplevelser och erfarenheter och ventilerar våra med hjälp av berättelser.
En del av oss är frimodiga och berättar gärna om våra liv medan andra är mer tystlåtna och inte släpper så många inpå livet. Men jag tror att vi alla bär på en berättelse som förtjänas att höras, både för vår egen skull och för andra.
Varje människa lever sitt liv. Men om hon inte får berätta om det, om det inte finns någon som tar emot hennes historia blir hon diffus inför sig själv… För att det som någon varit med om skall övergå till att bli en händelse, krävs två komponenter, en berättares ord och en lyssnares inlevelse… När hon berättar trär hon upp sitt livs händelser på en lång livstråd, skymtar en tidslinje. Hon ser ett mönster framträda i den skenbara slumpen. Hon skapar ett sammanhang av lösdrivna minnesfragment.
Owe Wikström
Att berätta om sitt liv förutsätter inte bara att vi berättar, det behövs också någon som lyssnar. Det är helt enkelt viktigt att vår berättelse får bekräftas av någon annan för att vi ska kunna ta den till oss.
Min önskan är att leva på ett sätt som gör att jag berättar om mitt liv genom mitt berättande, men också genom de val och handlingar jag gör. Att det både ska ge mig som berättare och lyssnaren nya perspektiv och insikter om livet.
Genom att vi berättar och lyssnar skapar vi tillsammans vår framtid som individer, samhälle och kyrka, och jag tror att det är i äktheten som den verkliga kraften i våra berättelser ligger.
På den kristnes resa är berättelsen viktig. För vissa människor erbjuder tro en känsla av gemenskap och tillhörighet, och fungerar som en källa till tröst och styrka i svåra tider. För andra är tro en slags vägledning för moral och etik, som hjälper dem att navigera genom livets utmaningar och beslut. Och när man talar om sin tro tänker jag att ärlighet är det allra viktigaste.
Teologin kan diskutera, doktriner problematiseras, ja själva tron utmanas. Men en människas livsberättelse är odiskutabel. Vem har rätt att kritisera ett livsöde? Vår utmaning är att lyssna till varandra. Och vårda vår egen historia. Den behöver inte alltid vara strukturerad, däremot personlig. Den behöver inte alltid vara lycklig, men dock ärlig. Glöm läror och rätta teologiska svar, var rädd om ditt vittnesbörd och ditt liv. Din största tillgång och välsignelse.
Daniel Grahn
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 