Livet har en tendens att fortsätta, så det gäller att hitta en balans…

Livet har en tendens att fortsätta, även när det känns svårt, och när något omvälvande eller svårt har skett och man går igenom en kris eller sorg kan det kännas märkligt att världen runt omkring bara fortsätter som vanlig…

Det kan kännas orättvist att allas liv bara fortsätter som vanligt när ens egen verklighet förändrats helt. Att människor ler, skrattar, går till jobbet och att solen går upp som om ingenting har hänt kan kännas provocerande när man varit med om något som förmodligen kommer forma hela ens liv. Men det är så det är, livet fortsätter och man måste bara leva.

Känslan av att vara ur synk med världen och att det känns som att man står still medan allt annat bara rusar förbi är en del av krisen och sorgens natur. och jag vet mycket väl att det kan vara smärtsamt när ens inre värld står i brand medan allt annat bara fortsätter som vanligt runt omkring. Att det kan kännas som att man är osynlig, att ens smärta och kamp inte märks eller har någon betydelse i den stora bilden.

Men även om världen verkar fortsätta som om ingenting har hänt, betyder inte det att din upplevelse är mindre viktig eller betydelsefull.

Det är viktigt att hitta någon som kan förstå, lyssna och dela lite av den tyngd man går och bär på. Och jag vet mycket väl att det i bibeln står att vi ska gråta med de som gråter. Men ibland kan det vara lika viktigt att få ta en paus från sorgen och krisen, och vara i sammanhang där livet känns ”som vanligt”.

När livet fortsätter gäller det att hitta en balans mellan att tillåta sig själv att känna smärtan och att också ge sig själv tillåtelse att ta del av vardagliga glädjeämnen. Och att få vara i miljöer där allt känns ”som vanligt” kan ge en känsla av stabilitet och trygghet när allt annat känns jobbigt och kaotiskt.

Jag tänker att det är naturligt och helt okej att behöva båda – både stöd och empati från andra, och stunder av vanlighet och normalitet.

/ Urban