Lär mig du skog…

Jag vet inte hur det är för er men jag gillar den tid som ligger framför oss, lövens otroliga färgskiftningar, de magiska höst dimmorna som gör landskapet mjukt och där konturer suddas ut och hösthimmlarna de är verkligen något alldeles speciellt.

Hösten kan också kännas som en påminnelse om livets förgänglighet, löven som faller till marken och förmultnar blir liksom en påminnelse om livets slut. Men precis som naturen förnyas varje vår, kan hösten ses som en större cykel där döden inte är slutet utan en övergång till något nytt. Löven vissnar och dör för att sedan ge näring åt jorden och skapa förutsättningar för nytt liv.

Lär mig, du skog, att vissna glad 
en gång som höstens gula blad. 
En bättre vår snart blommar, 
där härligt grönt mitt träd skall stå 
och sina rötter djupa slå 
i evighetens sommar.

Emilia Ahnfelt-Laurin 

När jag i söndags predikade på Frälsningsarmén i Tranås så läste Britt-Marie denna vackra psalmtext och jag har en förtröstan på att livet inte tar slut med döden, utan att en bättre vår och evig sommar väntar.

När mina dagar på denna jord är slut hoppas jag få somna in med samma trygga förvissning om evigt liv som min pappa gjorde när han dog, så lär mig du skog…

/ Urban