Kärleken och kriserna

Läste nånstans att varje människor har sin egen grundton likt tangenterna på ett piano har en viss ton, men att vissa upplevelser och erfarenheter kan få oss att ändra vår melodi.

En del människor har ett hetsigt temperament medans andra är lugna. En del är blyga medans andra är utåtriktade… Men samtidigt är det ju så att olika sidor av vår personlighet kommer fram i olika sammanhang. Vi har alla olika nyanser och det är inte alltid så lätta att kategorisera, men jag tror det finns två saker som förändrar oss i grunden: kärlek och kriser. 

Både kärlek och kriser har en förmåga att på olika sätt påverka de djupaste lagren av vår identitet och personlighet. Tänker att båda tvingar oss till anpassning och att vassa kanter i våra personligheter på så sätt kan slipas ned. Från att ha spelat samma låt om och om igen, börjar nu en annan att spelas…

Kärlek, i alla dess former: romantisk kärlek, föräldraskap, vänskap men också självkärlek har en kraftfull inverkan på vårt inre liv.

Kärleken kan göra att vi upptäcker nya lager i oss själva som vi inte visste om, och att älska och bli älskad kan förändra våra prioriteringar och värderingar. Den kan öppna oss för nya sätt att förstå oss själva och andra. Och när vi älskar, ökar vår förmåga till sårbarhet, empati och medkänsla, det kan också stärka vår känsla av mening och tillhörighet.

När livet krisar kan vi upptäcka en inre styrka som vi inte visste att vi hade. När det känns som att marken under oss försvinner kan vi tvingas omvärdera vad som verkligen är viktigt och betyder något.

Tror att kriser ofta förändrar vårt perspektiv på livet, det kan väcka tacksamhet för det vi har, även om det är lite, och vi kan lära oss att uppskatta nuet mer. Samtidigt tänker jag att en ödmjukhet kan växa fram ur insikten att livet är skört och oförutsägbart.

När vi själva går igenom en kris blir vi ofta mer medvetna om att andra människor också kämpar med sina egna utmaningar, även om de inte alltid är synliga på ytan. Den egna sårbarheten kan öppna upp en större förståelse och medkänsla för andras svårigheter. Det är som om vi genom våra egna smärtsamma upplevelser lär oss att relatera till andra på ett djupare plan.

/ Urban