Månad: oktober 2024

Allt i våra liv påverkas av vilken syn vi har och inte minst hur vi ser på oss själva. Och det i sin tur är ofta beroende av hur andra har sett på oss. Andras ögon kan vara så olika, de kan ge värme, närvaro och livsmod men också fruktan, tomhet och förakt.

Många av oss är nog våra värsta kritiker, vi har liksom en tendens att fokusera på våra svagheter och misstag mer än våra styrkor och framgångar. Vi jämför oss med andra och kan känna oss otillräckliga, ovärdiga och tyngda av skuld och skam.

Visst, att vara självkritisk kan ibland hjälpa oss att växa och bli bättre, men om vi är allt för självkritiska kan det istället skapa osäkerhet, ångest och låg självkänsla.

Tänk om vi istället skulle försöka se oss själva genom Jesu kärleksfulla blick! Tror nämligen att han ser oss på ett helt annat sätt än vi själva, när vi ser brister, misslyckande och svagheter ser han potential och värde. Hans syn på oss är inte begränsad av våra misstag eller våra känslor av otillräcklighet.

Hans syn på oss är grundad i vår inneboende värdighet och potential som skapade i Guds avbild. Och han ser det goda i oss även när vi inte kan se det själva. Med andra ord, medan vi ofta dömer oss själva utifrån vad vi gör eller inte gör, ser Jesus oss i ljuset av vem vi är i vårt innersta och den kärlek han har för oss.

Att förstå och acceptera detta kan vara en utmaning för oss, men också en befrielse då denna syn kan hjälpa oss att vara mer barmhärtig mot oss själva och att förstå att vi inte behöver vara perfekta för att vara värda kärlek och respekt. Att se på sig själv på samma sätt som Jesus handlar om att försöka se sig själv genom en lins av kärlek, nåd och förlåtelse.

/ Urban

Läste nånstans att varje människor har sin egen grundton likt tangenterna på ett piano har en viss ton, men att vissa upplevelser och erfarenheter kan få oss att ändra vår melodi.

En del människor har ett hetsigt temperament medans andra är lugna. En del är blyga medans andra är utåtriktade… Men samtidigt är det ju så att olika sidor av vår personlighet kommer fram i olika sammanhang. Vi har alla olika nyanser och det är inte alltid så lätta att kategorisera, men jag tror det finns två saker som förändrar oss i grunden: kärlek och kriser. 

Både kärlek och kriser har en förmåga att på olika sätt påverka de djupaste lagren av vår identitet och personlighet. Tänker att båda tvingar oss till anpassning och att vassa kanter i våra personligheter på så sätt kan slipas ned. Från att ha spelat samma låt om och om igen, börjar nu en annan att spelas…

Kärlek, i alla dess former: romantisk kärlek, föräldraskap, vänskap men också självkärlek har en kraftfull inverkan på vårt inre liv.

Kärleken kan göra att vi upptäcker nya lager i oss själva som vi inte visste om, och att älska och bli älskad kan förändra våra prioriteringar och värderingar. Den kan öppna oss för nya sätt att förstå oss själva och andra. Och när vi älskar, ökar vår förmåga till sårbarhet, empati och medkänsla, det kan också stärka vår känsla av mening och tillhörighet.

När livet krisar kan vi upptäcka en inre styrka som vi inte visste att vi hade. När det känns som att marken under oss försvinner kan vi tvingas omvärdera vad som verkligen är viktigt och betyder något.

Tror att kriser ofta förändrar vårt perspektiv på livet, det kan väcka tacksamhet för det vi har, även om det är lite, och vi kan lära oss att uppskatta nuet mer. Samtidigt tänker jag att en ödmjukhet kan växa fram ur insikten att livet är skört och oförutsägbart.

När vi själva går igenom en kris blir vi ofta mer medvetna om att andra människor också kämpar med sina egna utmaningar, även om de inte alltid är synliga på ytan. Den egna sårbarheten kan öppna upp en större förståelse och medkänsla för andras svårigheter. Det är som om vi genom våra egna smärtsamma upplevelser lär oss att relatera till andra på ett djupare plan.

/ Urban

Ibland händer det saker i ens liv som man inte riktigt kan släppa. Saker som känslomässigt är svåra att hantera och ju mer man tänker desto sämre mår man. Det är lätt hänt att man fastnar i negativa tankemönster eller ältar en händelse och då kan det kännas som att tankarna bara växer och blir tyngre ju mer man fokuserar på dem.

Tror att vi alla har saker inom oss som vi skulle vilja prata om, men som vi av rädsla istället går och bär på själva. Personligen gick jag många år och bara på massa ”skit’ inom mig som jag inte vågade tala om, trots att det enda jag egentligen ville var att få ur mig det. Och ju längre tiden gick desto svårare blev det.

Det gick flera år utan att jag berättade om mitt mående och att jag hade posttraumatisk stressyndrom, men när jag väl tog mod till mig och berättade om mitt mående började jag läka som människa.

Psykoterapeuten som jag då började gå hos berättade att merparten av hans klienter genom åren målat upp en felaktig bild av hur det kommer att bli när man säger som det är. Precis som många andra hade jag byggt upp scenarion i mitt huvud med de värsta tänkbara konsekvenserna av att vara ärlig om mitt mående.

Rädslan för att bli dömd, inte förstådd eller för att belasta andra kan skapa en känsla av det kommer bli ”en bomb” att säga sanningen om sitt mående. Men i verkligheten kan det snarare leda till lättnad och stöd. Stegen känns lättare när man väl fått ur sig det jobbiga, och många med mig har nog upptäckt att omgivningen är mer förstående och accepterade än man trott.

Att få prata öppet och ärligt med någon som lyssnar kan vara oerhört befriande. Att inför en vän, psykolog eller själavårdare få sätta ord på det som känns svårt och överväldigande kan göra att vi börjar se saker från ett annat perspektiv. När vi inte längre behöver hålla allt inom oss, känns bördan lättare och stegen framåt mer möjliga att ta.

Kan det vara så lätt att man blir less på att vara ledsen? Kan det vara så bra att man blir trött på att vara trött? Jag inte vet jag men nu när jag fått ur mig skiten när någon riktigt lyssnat på vad jag har känt är det som om det har minskat, annat växt sig stort….

Tommie Sewon

/ Urban

Vår syn på andra människor påverkar ofta hur de ser på sig själva. När vi uttrycker förväntningar, uppskattning eller kritik gentemot andra kan de medvetet eller omedvetet börja anpassa sitt beteende utifrån det.

Om vi till exempel ser någon som kompetent och pålitlig så kan denna person börja känna sig mer självsäker. Å andra sidan om vi ser någon som mindre kapabel så kan den personen börja tvivla på sin egen förmåga.

Om vår syn på andra kan påverka deras sätt att se på sig själva, kan såklart vår egen syn på oss själva påverka våra tankar, känslor och handlingar…

…om vi har en felaktig eller negativ självbild kan det begränsa oss, skapa onödig osäkerhet och hindra oss från att bli de vi innerst inne vill. Därför är det viktigt att vi ständigt funderar på hur vi ser på oss själva och utmanar de tankar som faktiskt inte stämmer överens med verkligheten.

Hur vi pratar med oss själva spelar en avgörande roll för vår självbild. Om vi ständigt kritiserar oss själva, blir den negativa självbilden starkare. Om vi däremot har en vänlig och kärleksfull inre dialog kan det ge oss en mer positiv och balanserad syn på oss själva.

Att vårda en sund självbild innebör att ha en balanserad syn på sig själv, där man känner igen sina positiva egenskaper och styrkor samtidigt som man inte blundar för sina begränsningar.

Att ha en bra självbild handlar alltså inte om att vara perfekt utan om att ha en realistisk och kärleksfull uppfattning om sig själv och sina förmågor, och att man förstår att man har ett värde oavsett prestation.

/ Urban