Månad: november 2024

Gick in på pizzerian för att köpa pizza, och pizzabagaren frågar om jag inte ska skriva en ny bok snart. Han berättar att han har läst min tidigare bok flera gånger och tycker att den är riktigt bra. Jag säger tack och hänvisar till bloggen. Då säger plötsligt den andra pizzabagaren att han också läst boken och tycker den är bra…

…Blir alldeles varm inombords. Det är något speciellt med att få beröm, uppmuntran och bekräftelse. Ändå är det lite svårt att hitta ord för att beskriva känslan…

Hur vi reagerar på beröm, uppmuntran och bekräftelse varierar, ibland känner vi glädje och tacksamhet. Andra gånger har vi lite svårt att ta emot det och undrar om vi verkligen är värda berömmet? Men kanske är det så att beröm, uppmuntran och bekräftelse betyder mer för oss än vi kanske själva anar.

Ingen annan än du kan ta fram din fulla potential och det bästa av dig. Men för att det ska ske behöver vi alla en liten knuff ibland.

Att få beröm, uppmuntran och bekräftelse kan ge oss kraft och energi, det kan göra att vi både känner glädje och stolthet över det vi åstadkommit. Det kan också hjälpa oss att upptäcka vilka gåvor vi har och vad som är vår uppgift i livet. Det kan helt enkelt få oss att nå vår fulla potential!

Och när vi möter motgångar eller tvekar inför nya utmaningar kan en uppmuntrande kommentar vara skillnaden mellan att ge upp och att fortsätta. Ibland behöver vi människor som ser vår potential och tror på oss mer än vi själva gör.

Läste nånstans att vi antingen kan vara termostat som höjer andra människors förmågor eller en termometer som bara uppfattar situationen. Precis så tror jag att det är, vi kan antingen vara de som lyfter andra eller de som bara ser på utan att säga något.

Nästa gång du ser någon göra något bra, säg det. När någon tvekar, var den som tror på dem. Och när någon delar sina tankar eller känslor, lyssna med ett öppet hjärta.

/ Urban

Ps. Tack personalen på Hagagrillen för god kebabpizza, beröm och uppmuntran. Ska ta en ordentlig funderare på om jag ska skriva en bok till Ds.

Jag kanske är annorlunda, men finns det något bättre än att ta en morgonpromenad på några kilometer innan jobbet? För mig är det en slags ritual, en god vana och det finns något väldigt befriande i att möta en värld som håller på att vakna.

Utan morgonpromenader skulle dagen börja abrupt, som att kastas rakt in i den utan någon förberedelse. Det skulle liksom saknas ett lugn att hålla fast vid när dagens krav och måsten börjar tränga sig på.

Tänker att morgonpromenaden till stor del handlar om möten, inte med människor för dem möter jag sällan ute på morgonen (förutom hundägarna). Nej, de möten jag tänker på är mötet med naturen, med Gud och med mig själv.

Utan morgonpromenader skulle jag tappa kontakten med årstidernas cykler och naturens rytm. Utan dessa stunder kanske jag skulle förlora kontakten med det enkla och naturliga flödet och kanske även med mig själv.

Under morgonpromenaden väcks kroppen till liv och det går nästan att känna hur energin sakta byggs upp. Men morgonpromenaden är inte bara ett fysiskt uppvaknande utan också ett mentalt. Det är som att tankarna rör sig lättare på morgonen än vid andra tider på dygnet. Ibland grubblar jag, tänker och funderar. Ibland kommer jag på lösningar på problem jag brottats med och ibland tänker jag på ingenting alls och låter bara stegen föra mig framåt.

Morgonpromenadens stillhet blir också en slags andakt, där varje steg blir en bön och varje andetag en påminnelse om livets gåva. Och tystnaden bär på en närvaro som om Gud själv vandrar vid min sida.

/ Urban

Vi lever i en tid där individen står i centrum. Följ dina drömmar, gör det som känns rätt för dig och stå upp för din egen vilja är budskap vi matas med från alla håll.

Visst finns det något vackert i den friheten, att varje människa har rätt att uttrycka sina behov och att följa sina drömmar och önskningar. Men samtidigt tycker jag att det är ett problem att frasen men jag vill blivit en symbol för en tid där individens röst värderas högre än någonsin.

Det är en fras som jag som pedagog på förskola får höra otaliga gånger varje dag och orden men jag vill är inte bara ett uttryck för en önskan. Det är ett mantra för en generation som lär sig att världen ska anpassa sig efter dem, snarare än tvärtom.

Livet är mer än jag vill, det är en insikt som måste läras, inte bara av barn och unga utan även av oss vuxna. Givetvis är vår egen vilja viktig, men den är aldrig ensam. Viljan är en del av ett större sammanhang och våra handlingar påverkar andra.

Vi behöver förstå värdet av gemenskap, kompromisser och det kollektiva. För i slutändan är det inte bara vad jag vill som bygger världen, utan vad vi kan åstadkomma tillsammans. Och jag tänker att vår förmåga att se och förstå andras perspektiv är avgörande för hur vi bygger relationer, samhällen och en meningsfull tillvaro.

Tänker att livet inte bara är mitt eller ditt, utan vårt. Och ju tidigare vi lär oss att balansera vår egna drömmar, vår egen vilja och behov med andras, desto mer harmoniska och meningsfulla kan våra liv bli.

/ Urban

För några veckor sedan visades sista avsnittet av SVT:s serie Tunna blå linjen. En serie om en grupp polisers arbete och vardag i Malmö.

Något som stuckit ut på grund av det sällan förekommer i svenska tv-serier är hur karaktären Saras kristna tro fått ta plats, och en scen som etsat sig fast hos mig är när hon försvarar sin tro inför sin partner Magnus.

Att förklara sin tro är som att försöka fånga vinden med händerna. Den känns, den påverkar, men den låter sig inte fångas. Tron är så självklar för den som upplever den, men så svår att sätta ord på för någon som står utanför.

Tänker att tro handlar om närvaro, om en Gud som är där, alltid och överallt, men utan att nödvändigtvis ropa ut sin existens.

Han är där i barnets första skrik vid födseln, i körsbärsblomningen, i kärlekens intimitet. Han är där i skrattet och i tårarna. I allt det vi ofta tar för givet och det är just detta som gör tron på Gud så svår att förklara.

För mig är kristen tro berättelsen om hopp, kärlek och förlåtelse. Men det är också en berättelse om frågor och tvivel. Jag tvivlar. Jag frågar. Och jag tror att det är precis så det ska vara. Tro är inte att ha alla svar, utan att våga söka, våga lita och våga hoppas.

/ Urban

Det talas ofta om rättigheter såsom rätt till frihet, privatliv, utbildning, sjukvård, yttrandefrihet,  kultur och religion. Och varje människa har givetvis rätt att leva i en miljö fri från våld, diskriminering och övergrepp.

Men jag upplever att allt detta snack om rättigheter gör att människor glömmer bort att med varje rättighet kommer också en skyldighet. En skyldighet gentemot andra, gentemot samhället, och inte minst gentemot oss själva. 

Det är ju lätt att ropa efter våra rättigheter när de hotas, men glömmer vi bort att vi själva också har ett ansvar för att dessa rättigheter ska kunna förverkligas, både för oss själva och för andra.

Rättigheter och skyldigheter är nämligen som två pusselbitar som passar ihop och kan inte existera utan varandra. Dina rättigheter hänger liksom ihop med mina skyldigheter och vice versa.

Låt oss börja med barn och unga, i förskola och skola lär vi dem om deras rättigheter och det är givetvis viktigt. Men pratar vi tillräckligt om deras skyldigheter? Att rätten till utbildning också innebär en skyldighet att bidra till sin egen och andras lärande. Att rätten till en trygg miljö också innebär att de måste agera respektfullt gentemot andra.

Det är inte ovanligt att man hör människor säga: ”Jag har rätt att säga vad jag vill”. Och delvis stämmer det, men rätten till yttrandefrihet innebär också en skyldighet att använda den med ansvar. Att inte skada andra med sina ord, att inte sprida hat eller lögner.

Vi har rätt till sjukvård, men vi har också skyldigheten att vårda vår hälsa så gott vi kan. Vi har rätt till sociala skyddsnät, men vi har också skyldigheten att bidra till dem genom att arbeta och betala skatt.

Låt oss börja prata mer om skyldigheter och då inte som en börda utan som en möjlighet. En chans att bidra till något större än oss själva. För jag tänker att när vi människor lever upp till både våra rättigheter och skyldigheter så skapar vi en värld där frihet, rättvisa och ansvar går hand i hand.

/ Urban

2020 blev FN:s barnkonvention svensk lag och äntligen skulle barns rättigheter ha samma tyngd som andra lagar. Men hur blev det i verkligheten?

Som det är just nu är barnkonvention bara en pappersprodukt, ett fint dokument utan någon större betydelse. Och kan vi verkligen kalla barnkonvention för svensk lag när vi gång på gång ser hur den brister inom skola och förskola?

Vid alla beslut som rör barn ska det i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. 

Hur många av Sveriges kommuner kan med handen på hjärtat säga att de följer  barnkonventionens artikel 3?

Om vi inte kan garantera att dessa rättigheter följs, är det kanske bättre att vara ärliga och erkänna att barnkonventionen som lag inte alls fyller sitt syfte, utan bara är tomma ord.

Om vi verkligen menar allvar med barnkonventionen måste vi gå längre än att bara sätta fina ord på papper. Det behövs konkreta åtgärder och investeringar som gör att barnens rättigheter får genomslag i vardagen. Det handlar om mindre barngrupper och att ge förskola och skola de resurser och förutsättningar som krävs för att kunna arbeta med barns bästa. Att kunna skapa en miljö där varje barn blir sett, lyssnat på och får det stöd och trygghet som krävs för att kunna utvecklas på bästa sätt.

/ Urban

Ibland kan en låt stanna kvar hos en långt efter att musiken tystnat. Gustaf Noréns låt ”Utan Dig” är en sådan låt för mig, och har inspirerat mig att skriva detta blogginlägg.

Hur ska jag kunna leva utan dig? Hur ska jag kunna andas utan dig? Hur ska jag kunna tro att allt ska ordna sig utan dig?

Var ska jag vandra utan dig? Var ska jag stanna utan dig? Hur ska jag finna sanningens stigar inom mig, om jag ej får vandra dom med dig…

Gustaf Noren

Hur ska jag kunna leva utan dig? Den frågan rör vid något djupt inom mig. Hur skulle jag kunna leva utan Gud?

Kan tänka mig att utan Gud så skulle mitt liv på ytan se likadant ut. Vardagen skulle liksom rulla på, men bortom ytan vad skulle finnas där?

Utan Gud skulle mitt liv kännas tomt, utan hans närvaro i mitt liv, utan den tillit och trygghet som tron ger känns det som att jag skulle förlora den grund som mitt liv står på. Jag skulle sakna vissheten om att jag är älskad, att jag är buren och att mitt liv har ett syfte.

När jag ser på mitt liv, ser jag att Gud varit med. Inte alltid så synlig och högljudd, men han har funnits med i ljuset och mörkret, i glädjen och sorgen, i styrka och i svaghet.

Utan Gud, hur skulle jag då finna hopp när jag behöver det som mest? Vem skulle jag då vända mig till när ingen annan förstår, när orden inte räcker till…

…tänker på den tystnad som skulle finnas om jag inte hade någon att be till, om jag inte hade någon att vända mig till när hjärtat mitt söker frid.

Att tro att allt ska ordna sig handlar inte om att förneka smärtan eller utmaningarna, utan om att lita på att det finns en väg genom dem. Att jag kan lämna mina bekymmer till Gud och lita på att han går med. Den tron ger mig styrka att resa mig och gå vidare när jag faller, att hoppas när det känns mörkt, och att lita på att även det svåra och mörka kan leda till något gott.

/ Urban

November är inte bara en månad mellan höst och vinter, det är även en tid då vi tvingas möta livets allvar utan filter.

Träden de står nakna och marken är täckt av en blandning av fallna löv och frost, och mörkret tar obönhörligt över våra dagar.

Det är lätt att klaga på november, vilket vi gärna gör, men det kanske är dags att omvärdera november och inse dess betydelse. Att den är en påminnelse om att allt i livet har sin tid och sin rytm.

November är på många sätt en påminnelse om livets cykler, om att mörkret liksom ljuset har sin plats i tillvaron.

Tänker att november är naturens sätt att säga till oss att vi behöver en period av vila och återhämtning. Växterna vissnar, löven faller från träden, och skogen går in i sin vinterdvala. Kanske är det naturens sätt att påminna oss om att även vi behöver en period av vila för att samla ny kraft inför det kommande året.

Det är också något med november mörkret som gör att vi inte längre kan blunda för det vi undvikit eller hållit undan. En slags påminnelse om att det är okej att vara i det gråa, att allt inte alltid måste vara ljust och enkelt.

November mörkret pressar oss att sakta ner och möta verkligheten, allt det som sommaren med sol och värme och höstens färgprakt lät oss fly ifrån. De där stora tankarna och funderingarna kring livets allvar…

…och utan november skulle vi nog aldrig fullt ut förstå glädjen i ljuset, värmen och vårens nyvakna liv.

/ Urban

För tre år sedan drabbades jag av utmattningssyndrom. Det var som att ställas inför en vägg som jag under lång tid hade försökt ignorera, men när väggen till slut tog emot var kraschen oundviklig. Kollegor hade frågat hur jag mådde och påpekat att jag inte pratade och skrattade lika mycket som tidigare, men då svarade jag snabbt att allt var bra, trots att det inte alls var det.

När jag satt och byggde lego med barnen på förskolan kunde jag känna att tårarna var på väg och att jag behövde gå på toaletten för att samla mig. Och när jag var ute och gick på rasten kände jag ångest över att behöva gå tillbaka till jobbet.

Jag visste att jag borde vara ärlig och säga som det var, men valde att hålla tyst. Trots att jag av erfarenhet visste att det bästa vore att berätta, intalade jag mig själv att det snart skulle bli bättre.

Jag brukar uppmuntra andra att vara öppna med hur de mår, men är samtidigt fullt medveten om hur svårt det kan vara att lägga korten på bordet. och i mitt eget liv är det uppenbart att jag inte hade dragit lärdom av mina tidigare erfarenheter av att hålla tyst om hur jag egentligen mådde.

Men varför är det så svårt att berätta att man mår dåligt?

Tänker att det finns flera orsaker till detta. I ett samhälle där det ses som fullt normalt att vara stressad och ha en fulltecknad almanacka, kan det nog vara så att vi människor inte inser att vårt levende är ett problem och att vi rentav förminskar vår psykiska ohälsa. Många känner sig också pressade att upprätthålla en fasad av att allt är bra.

Det finns också en rädsla för att bli missförstådd, att andra inte ska förstå ens psykiska tillstånd och att sätta ord på sitt inre kaos är inte alltid så lätt. Någon beskrev det som att försöka förklara en storm för någon som inte ens varit i regn, vilket jag tycker är en bra beskrivning.

För många handlar det nog också om att skydda andra från sitt mörker, att man inte vill tynga sina nära och kära med sina problem. Andra har ju tillräckligt med sina egna problem och därför undviker man att prata om sitt eget mående.

/ Urban

Efter att ha skrivit om ångest och skam är det nu dags för en känsla som vi alla upplever ibland, nämligen ilska. Vi kan bli arga när vi känner oss orättvist behandlade, missförstådda eller när vi möter motgångar och inte lyckas nå de mål vi kämpat för. Vi kan också känna ilska över världsläget och de orättvisor som finns runt omkring oss.

Samtidigt är ilska en känsla vi ofta lär oss att undvika, gömma undan eller dämpa. Men i känslornas värld finns det en tydlig och viktig skillnad mellan positiva och negativa känslor. Positiva känslor som glädje och tillfredsställelse växer när de uppmärksammas och bekräftas. Medan det med negativa känslor som till exempel ilska fungerar tvärtom. När dessa känslor blir sedda och bekräftade har de en tendens att försvagas och ebba ut…

…om negativa känslor däremot tystas ner eller ignoreras kan de istället växa sig starkare och hålla sig kvar. Att försöka förminska eller dölja dessa känslor hjälper inte, tvärtom kan det leda till att de gror under ytan och blossar upp senare i nya situationer.

Tänker att ilska är som en vass kniv, den kan både vara ett verktyg och ett vapen. Den kan skada både andra och oss själva om den får härja fritt, men den kan också vara en drivkraft till förändring. Att känna ilska är inte fel i sig, det viktiga är att lära sig hantera den på ett hälsosamt sätt. Många gånger kan ilska hjälpa oss att sätta gränser och stå upp för oss själva, men samtidigt kan ilska förblinda oss. Låter vi den ta över helt riskerar vi att agera på ett sätt som vi senare får ångra.

Ilska som hålls inne allt för länge kan sätta sig kroppen som huvudvärk, magbesvär, stress och bitterhet. Ibland behöver man tillåta sig själv att bli arg för att sedan kunna bli glad. Och av egen erfarenhet vet jag att ilska kan vara ett viktigt steg i att bearbeta smärtsamma händelser. Genom att tillåta sig själv att känna ilska kan man även börja förstå den mer nyanserat och så småningom släppa den, vilket i sin tur gör att man kan nå en plats av försoning.

Nyckeln ligger i att försöka förstå och hantera ilskan. Att fråga sig själv varifrån den kommer och vad som triggar den. Och vad kan jag göra med den här känslan? Hur kan jag uttrycka min ilska på ett sätt som är konstruktivt?

/ Urban