För några veckor sedan visades sista avsnittet av SVT:s serie Tunna blå linjen. En serie om en grupp polisers arbete och vardag i Malmö.
Något som stuckit ut på grund av det sällan förekommer i svenska tv-serier är hur karaktären Saras kristna tro fått ta plats, och en scen som etsat sig fast hos mig är när hon försvarar sin tro inför sin partner Magnus.
Att förklara sin tro är som att försöka fånga vinden med händerna. Den känns, den påverkar, men den låter sig inte fångas. Tron är så självklar för den som upplever den, men så svår att sätta ord på för någon som står utanför.
Tänker att tro handlar om närvaro, om en Gud som är där, alltid och överallt, men utan att nödvändigtvis ropa ut sin existens.
Han är där i barnets första skrik vid födseln, i körsbärsblomningen, i kärlekens intimitet. Han är där i skrattet och i tårarna. I allt det vi ofta tar för givet och det är just detta som gör tron på Gud så svår att förklara.
För mig är kristen tro berättelsen om hopp, kärlek och förlåtelse. Men det är också en berättelse om frågor och tvivel. Jag tvivlar. Jag frågar. Och jag tror att det är precis så det ska vara. Tro är inte att ha alla svar, utan att våga söka, våga lita och våga hoppas.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 