Jag kanske är annorlunda, men finns det något bättre än att ta en morgonpromenad på några kilometer innan jobbet? För mig är det en slags ritual, en god vana och det finns något väldigt befriande i att möta en värld som håller på att vakna.
Utan morgonpromenader skulle dagen börja abrupt, som att kastas rakt in i den utan någon förberedelse. Det skulle liksom saknas ett lugn att hålla fast vid när dagens krav och måsten börjar tränga sig på.
Tänker att morgonpromenaden till stor del handlar om möten, inte med människor för dem möter jag sällan ute på morgonen (förutom hundägarna). Nej, de möten jag tänker på är mötet med naturen, med Gud och med mig själv.
Utan morgonpromenader skulle jag tappa kontakten med årstidernas cykler och naturens rytm. Utan dessa stunder kanske jag skulle förlora kontakten med det enkla och naturliga flödet och kanske även med mig själv.
Under morgonpromenaden väcks kroppen till liv och det går nästan att känna hur energin sakta byggs upp. Men morgonpromenaden är inte bara ett fysiskt uppvaknande utan också ett mentalt. Det är som att tankarna rör sig lättare på morgonen än vid andra tider på dygnet. Ibland grubblar jag, tänker och funderar. Ibland kommer jag på lösningar på problem jag brottats med och ibland tänker jag på ingenting alls och låter bara stegen föra mig framåt.
Morgonpromenadens stillhet blir också en slags andakt, där varje steg blir en bön och varje andetag en påminnelse om livets gåva. Och tystnaden bär på en närvaro som om Gud själv vandrar vid min sida.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 