Nyårsafton är här, och som många andra sitter jag och reflektera över året som gått och fundera över det som ligger framför. När ett nytt år gör sitt intåg känns det som om något väcks inom oss, en förväntan, ett hopp, en önskan och vilja att förändras.
Tänker att nyårslöften är en symbol för den längtan. För många handlar det om träning, hälsosammare mat och det gör det även för mig. Nästa år ska jag både delta i ett gå-lopp och springa halvmara och äta mer frukt och grönt än kladdkaka.
Men tänk om man också skulle rikta fokus mot det eviga? Att nyår inte bara skulle handla om kroppen utan också vara en nystart för själen. Att ens nyårslöfte skulle handla om andliga vanor.
Vad skulle hända om man bestämde sig för att låta tron påverka mer av sitt liv? Vad skulle hända om man medvetet byggde in andliga vanor som fördjupar ens gudsrelation?
Precis som många andra sitter jag ofta och scrollar i mobilen och det är så lätt att förlora sig i det ytliga. Tänk om man istället tog den tiden till något djupare som att läsa bibeln, be och reflektera..
…men de andliga vanorna är inte ett självändamål eller en checklista för att bli en bättre kristen. Det är ett sätt att öppna oss för Guds nåd och låta Honom verka inom oss, forma oss från insidan och ut.
Nyårslöften kan vara svåra att hålla, men det kan göra stor skillnad att dela sitt nyårslöfte med vänner. När vi berättar för andra skapar vi inte bara en känsla av ansvar, utan kan också få stöd och uppmuntran. Våra vänner kan påminna oss, inspirera oss och heja på när det känns svårt.
Och när vi misslyckas med våra andliga vanor behöver vi inte tyngas av skuld och skam, vi kan istället börja om, trygga i att Gud alltid tar emot med öppna armar.
Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.
Markusevangeliet 10:13-16
Vet inte riktigt vad ni har för bild av denna berättelse, bärs barnen fram eller leds de fram av sina föräldrar? Är det bebisar eller barn i olika åldrar?
Kanske har användandet av denna bibeltext vid barnvälsignelser och barndop bidragit till att vi uppfattar det som att det handlar om små barn. Men jag tänker att det är barn i olika åldrar och vi får inte heller glömma bort att på Jesu tid trodde många att fysisk beröring av honom hade kraft att ge helande.
Lärjungarna de blir irriterade och försöker hindra folk att komma fram med sina barn, och det är ju inte så konstigt att lärjungarna reagerar som de gör. Tänk er själva om nån här helt plötsligt skulle komma fram och vilja ha barnvälsignelse mitt under predikan. Visst vore väl det lite märkligt?
En intressant detalj är att Jesus är väldigt välkomnanden mot barnen. Skulle nog vilja påstå att han är ovanligt välkomnande. Visst han brukar vara välkomnande mot folk som kommer till honom och han brukar hela och hjälpa, men ofta har han också en uppmaning, en lite bitsk slutkläm att säga. Men inte här, i alla fall inte till barnen och folket.
Att lärjungarna försöker hindra folk att komma fram med sina barn väckte starka känslor hos Jesus. Han blev arg, irriterad och besviken på lärjungarna och tillrättavisar dem genom att säga:
Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.
Är jag Guds barn? Tänker att det är en fråga som många av oss bär inom oss och som vi gärna vill ha ett tydligt svar på, och bibelns ord kan hjälpa oss med svaret.
Dagens predikan handlar om hur man blir ett Guds barn, vad det innebär att vara hans barn. Men också hur barn kan vara förebilder för oss vuxna.
Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn. Som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någons man vilja utan av Gud.
Johannesevangeliet 1:12-13
Att bli Guds barn börjar med att man tror på Jesus, att man erkänner honom som Guds son och frälsare. Det är ingenting vi förtjänar genom våra gärningar, utan det är en gåva om ges till oss genom tron på Jesus. Genom att tro på honom föds vi på nytt och får bli Guds barn. Eller för att använda Jesu egna ord ”ingen kommer till fadern utom genom mig”
Aposteln Paulus använder bilden av adoption och andens verk i oss för att beskriva hur vi blir Guds barn.
Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen. Nej, ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: Abba Fader!Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.
Romarbrevet 8:14-16
När vi blir adopterade in i Guds familj får vi en ny identitet. Vi är inte längre slavar under synden utan vi får rätt att kalla Gud för Abba Fader.
Vadå Abba? När vi idag hör ordet Abba kanske vi tänker på musikgruppen Abba eller så här vid juletid kanske vi tänker på Abba sill, men Abba är ett arameiskt ord som på Jesu tid användes för att på ett kärleksfullt och intimt sätt tilltala sin far på. Detta visar att vi som Guds barn får ha en nära och personlig relation med honom. Han är inte en avlägsen Gud, utan en nära och kärleksfull far som bryr sig om oss.
Som Guds barn är vi inte längre definierade av våra misslyckanden eller våra synder utan vår sanna identitet är rotad i Guds kärlek.
Vilken underbar kärlek Fadern visar oss. Titta bara, vi kallas Guds barn! Det är precis vad vi är.
Första Johannesbrevet 3:1
Tänk att den som skapat hela universum älskar dig och mig så mycket att han vill kalla oss för sitt barn. Ingen annan identitet kan mäta sig med detta. Denna kärlek är inte beroende av vad vi gör eller misslyckas med, utan den är förankrad i vem Gud är, en kärleksfull far.
Vi behöver inte jaga andras godkännande, för vi är redan älskade av den högste och i Matteusevangeliet påminner Jesus oss om hur mycket Gud tar hand om fåglarna, hur mycket mer ska han då inte ta hand om sina barn?
Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?
Matteusevangeliet 6:26
Jag har inte fakta kollat detta men jag hörde i en podd att Luthers teologi förändrades när han blev förälder och att han hade en liknelse om en bajsblöja. Han menade att människan som syndare är som en smutsig och stinkande blöja. Att synden gör oss orena. Och precis som en bäbis inte kan byta en bajsblöja själv och göra sig ren, kan inte vi genom egna gärningar eller ansträngningar göra oss rättfärdiga inför Gud. Om vi är som barn så syndar vi för att vi inte kan rå för det. Men Gud, han blir inte arg på sin lilla bebis för att han eller hon gör på sig, utan han byter blöjan med kärlek och omsorg.
Men är vi barn, då är vi också arvingar. Guds arvingar och Kristi medarvingar.
Romarbrevet 8:17
Paulus menar att vi som Guds barn även blir arvtagare i Guds rike. Detta är verkligen ett arv av hopp. Som Guds barn har vi nämligen ett löfte om evigt liv.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Johannesevangeliet 3:16
Tänker att detta arv kan ge oss hopp mitt i livets svårigheter. När vi får kämpa oss fram i livet får vi tänka på att vårt slutmål är att vara med Gud för evigt. Att vara ett Guds barn handlar också om att tillhörighet och samhörighet.
Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.
Galaterbrevet 3:28
Vi hör ihop med alla troende, över hela världen och genom alla tider. Som Guds barn är vi inte ensamma utan tillhör en stor familj av troende, både lokalt och globalt. Det innebär att vi inte behöver gå ensamma genom livet. Vi har syskon i tron som vi kan gå tillsammans med, som kan bära oss, och som kan be för oss.
Att vara ett Guds barn innebär också en kallelse att leva som en sådan. Vi är kallade att sprida Guds nåd och kärlek. Vi är ljus i mörkret och budbärare av hopp och försoning. Men vi är aldrig ensamma i detta, guds ande verkar i oss.
Ta alltså Gud till föredöme som hans älskade barn. Lev i kärlek så som Kristus har älskat oss.
Efesierbrevet 5:1-2
Saliga är de som skapar frid, för de skall kallas Guds barn
Matteusevangeliet 5:9
Att vara Guds barn innebär alltså tre saker, identitet, gemenskap och kallelse. Men vad kan vi lära av barnen? Vad innebär det egentligen att ta emot guds rike som ett barn och vad är det som hindrar oss vuxna från att göra det?
Vi får vara barn, redan i profan mening tänker jag att de orden känns befriande. Tänk att få vara liten och slippa ta ansvar, att få springa runt och leka. Det är verkligen barndomens privilegier.
Och när Jesus säger att vi ska bli som barn tänker jag att det är i två avseenden, både i sättet att ta emot frälsningen men också i vår dagliga Gudsrelation. Vi är Guds barn och får komma till honom som sådana. Samtidigt behöver vi vara vuxna i fråga om ansvarstagande. Vi ska ta ansvar för det vi kan ta ansvar för och släppa det som vi inte kan ha kontroll över, vilket inte alltid är så enkelt.
Men hur är barn? Ja, jag borde ju veta, jag arbetar ju på förskola. En del barn är som Duracellkaniner och springer runt, runt, runt hela dagarna. En del barn pratar nästan hela tiden medan andra är mer tysta och tillbakadragna. Varje barn är helt enkelt unikt. Men jag tänker ändå att det finns vissa viktiga barnegenskaper som vi vuxna borde ha i vår relation med Gud. Förmågor hos barn som gör att vi på ett naturligt sätt kan öppna oss och ta emot det Gud vill ge oss.
Ett litet barn tillåter sig att vara beroende. Ett litet barn tänker ju inte att nu när jag fyllt tre år så ska jag skaffa utbildning, jobb, egen bostad och ta hand om mig själv. Nej, ett barn förstår ju att det är beroende av sina föräldrar och andra vuxna, på samma sätt ska vi vara beroende av Gud.
Som förälder känner man sina barn och vet vad de behöver. På samma sätt känner Gud oss och vet vad vi behöver. Frågan är vågar du överlåta ditt liv i hans händer?
Visst är det något alldeles speciellt att få sitta i någons knä eller att få ha någon i sitt knä. När livet sårar oss eller känns obegripligt kan vi få krypa upp i knät hos Gud, men även när allt går bra och vi känner tacksamhet och är glada.
Man ser det ofta hos barn hur viktiga föräldrar och andra vuxna är, både när de ramlat och slagit sig och när de upplevt något roligt. Lika intensiv som gråten kan vara, lika stark kan ivern vara att få berätta om något speciellt som hänt. Precis så tror jag att Gud vill att vi ska agera gentemot honom.
Okej, många barn säger att de kan själv, men efter ett tag så kommer de tillbaka och behöver lite hjälp. Och de litar på att man hjälper dem. Att vara ett barn handlar om tillit, att erkänna sina brister och fel, och att våga säga: jag kan inte och lämna över det till Gud.
Ni vet små bäbisar först lyfter de försiktigt på huvudet, sedan lär de sig att vända sig från mage till rygg. Efter det är det dags att börja åla sig fram på golvet för att sedan börja krypa.
Efter det vill de ju försöka gå och då sträcker de ut handen till den vuxna. Och när de får en vuxen hand att hålla i så litar de fullständigt på att den vuxne håller i dom. Så borde vi också lita på Gud.
Jag är herren, din Gud, jag tar dig vid handen och säger till dig. Var inte rädd, jag hjälper dig.
Jesaja 41:13
Barn de föds med en naturlig tillit till att de är älskade precis som de är. Tänk dig en liten bäbis, efter att han eller hon ätit så ska de ju helst rapa och då är det ju ganska vanligt att de spyr på sin förälders axel för att sedan ge sin förälder ett stort leende. I vetskapen om att mig älskar du, det vet jag! Eller tänk dig sättet som en nybliven mamma tittar på sitt barn med. Kärleken är oändligt stor och det är tydligt att alla hennes tankar och önskningar för barnet är de allra bästa. Så ser Gud på oss.
Barn de ärliga, de säger vad de tycker, tänker och känner utan att föreställa sig. Deras ärlighet är ofta befriande även om det ibland också kan vara påfrestande. Jag tänker att det bästa sättet att möta Gud på är att vara ärlig och säga vad man tycker, tänker och känner.
Jag som arbetar på förskola märker att fler och fler barn blir individualister med stark vilja och man hör ofta orden ”men jag vill”. Visst det är positivt att barn kan stå upp för sig själva, men man får inte alltid som man vill, livet handlar till stor del om samarbete, att ge och ta. Och när det gäller att vara Guds barn behöver vi nog släppa vårt fokus på ”men jag vill”och istället söka hans vilja.
Barn har också en förmåga att förundras. Visst ni som känner mig vet att jag förundras naturen och vackra solnedgångar, men det är ändå ingenting i jämförelse med ett litet barn. Ett litet barn kan ju sitta hur länge som helst och titta på en liten snigel. Den förundran inför skapelsen tror jag är viktig för oss också. Tänk om vi precis som barnen skulle finna glädjen i små saker, att se det stora i det lilla.
Barn de komplicerar inte saker. Och jag tänker att vi i vår relation med Gud kan inspireras av barnen att närma oss honom med samma enkelhet och förundran, istället för fastna i att överanalysering och tvivel.
Enligt FN:s barnkonvention är man barn tills man fyllt arton år, men i Guds rike får vi vara hans barn oavsett ålder. Det spelar ingen roll om du är gammal eller ung, Gud vill att du ska vara hans barn. Barnaskapet är inte bundet till någon viss tidsperiod i livet utan kan vara en relation som finns där genom alla våra år, om vi vill det.
Ibland tenderar vi att se livet som en linje mellan barndom och ålderdom. Men i själva verket är livet och vi människor mer som lökar, med lager på lager av allt vi varit.
Vi är inte bara den vi är idag, vi bär också med oss barnet, tonåringen och den unga vuxna vi en gång var. Varje tid, varje årsring, har format oss till den vi är idag.
Man har ju alla åldrar inne i sig. Ibland tittar den ena fram, ibland den andra.
Astrid Lindgren
Ibland kan vi komma i kontakt med tidigare åldrar. Plötsligt kan vi känna oss som en busig femåring eller en trotsig tonåring. Ofta är det lätt att se detta hos andra, men jag vet också mycket väl att det är lätt att bli som en tonåring när man har tonårsbarn. Att man reagerar impulsivt, trotsigt och är lätt irriterad,
När vi skalar bort lager efter lager hittar vi lager därunder som gömmer minnen, historier, drömmar och rädslor från tidigare åldrar av oss själva.
På sätt och vis är det en tröstande tanke att vi aldrig riktigt förlorar de vi en gång var. Att vi precis som en lök aldrig kastar bort ett lager, vi lägger bara till och bygger vidare…
…men det kan också vara smärtsamt. Vissa lager skaver. Men att våga möta dem kan hjälpa oss att förstå oss själva på ett bättre sätt.
Tänker att det inte bara är nuet och det förflutna som bor i oss. Vi bär också frön av den äldre person vi en dag ska bli. Vi har redan börjat samla den vishet som kommer med åren, och kanske finns det en slags trygghet i att veta att vi varje dag lägger till ännu ett lager på vår lök.
God fortsättning är en hälsningsfras som redan på juldagen börjar höras och som sedan följer oss genom mellandagsrean och en bit in i januari. Men vad menar vi egentligen med dessa ord? Och varför har just denna fras blivit en så naturlig del av våra hälsningar kring jul och nyår?
För många är ”god fortsättning” troligen bara en artig fras, ungefär som att fråga någon hur de mår. Man kanske redan har sagt ”God Jul” och det är lite för tidigt (eller för sent) att önska ”Gott nytt År”. Men jag tänker att det också kan finnas något mer under ytan, att ”God fortsättning” är en önskan och förhoppning om att det som har börjat väl också ska fortsätta väl. Att vi i de två orden uttrycker ett hopp om att den där känslan av ljus, värme och kärlek ska få följa med oss in i vardagen, även när adventsstjärnor och ljusstakar är borttagna.
Tänker också att det finns något symboliskt i ordet ”fortsättning”. En slags antydan om att vi är en del av en berättelse som ständigt rör sig framåt. Att julen är en del av större rytm som för oss vidare mot nyår, trettondagen osv… En påminnelse om att livet inte bara handlar om enstaka höjdpunkter utan om det vi bygger mellan dem, för våra liv består av en serie av fortsättningar som bygger på det som varit samtidigt som det pekar mot det som ska komma.
Vi har också möjligheten att låta hälsningen bli mer än bara ord. En god fortsättning kräver ju faktiskt att vi aktivt väljer att låta det goda fortsätta. Att ta med sig omsorgen, vänligheten, och glädjen in i de dagar som kanske inte känns lika festliga.
För mig som kristen innebär också orden ”god fortsättning” en önskan om att Guds välsignelse och frid ska fortsätta följa den andre personen under mellandagarna och in i det nya året. Att den kärlek och godhet vi mött vid krubban ska få påverka.
Kärlek, ett ord som bär på mängder av nyanser och känslor. Vi sjunger om det och det är centralt i mängder av filmer. Man skulle kunna säga att det är en kraft som formar våra liv, som binder oss samman men som också kan slita oss itu.
Men hur ofta stannar vi upp och funderar på vad kärlek faktiskt innebär? Kanske gömmer sig svaret om man delar ordet i två delar: kär lek.
Kanske är det just där kärlekens magi bor, i den allra käraste leken som vi kan ge oss in i.
Som barn visste vi vad det innebar att leka, men som vuxna tappar vi ofta den lekfullheten då vi är uppslukade av livets måsten och krav. Kärleken blir så lätt något som vi ska arbeta på och visst behöver relationer omsorg och ansträngningar. Men vi får inte glömma att essensen av kärlek kanske handlar om att våga vara barnsliga tillsammans. Att våga leka kär lek.
Att kärlek är lek innebär inte att den är okomplicerad eller saknar allvar, snarare tvärtom. Det krävs mod för att våga leka. Mod att vara sårbar och att visa sitt riktiga jag.
Precis som i lek handlar kärlek om att våga lita på den andre. Att vi kan hoppa, klättra, springa och ibland till och med falla i vetskap om att vi tillsammans hjälper varandra upp igen.
Givetvis handlar relationer om att både ge och ta, men det är viktigt att komma ihåg att kär lek bygger på respekt. Precis som när vi lekte som barn och följde lekens regler behöver vi i kärleken lyssna på varandra och respektera varandras gränser.
Visst finns det stunder när kärleken är en kamp, en vardag att hantera och svåra samtal att ha. Men om vi förlorar leken, tappar vi också det som gör kärleken levande. Att hålla varandra i handen genom stormar är viktigt men lika viktigt är det att kunna skratta tillsammans oavsett om solen skiner eller stormen rasar.
Idag infaller vintersolståndet, årets kortaste dag, en tidpunkt då ljuset når sin lägsta punkt. För många är det nog en dag som passerar obemärkt förbi i julstressen. Men vintersolståndet är en påminnelse om att när mörkret känns som tyngst så är gryningen som allra närmast, från och med nu börjar dagarna sakta men säkert bli längre och längre…
…men det tar tid när det vänder, och i en värld där allt ständigt ska gå fort kan det kännas provocerande långsamt att tänka sig att ljuset bara kommer att återvända med några sekunder i taget.
Samtidigt tänker jag att det finns en slags tröst i tanken att ljuset inte har bråttom. Förändringar sker sällan plötsligt utan de smyger sig fram steg för steg.
Vintersolståndet bär på ett budskap om hopp, att varje litet steg framåt räknas. Så ge dig själv tid, det är okej att det går långsamt. Och låt ljusets återkomst vara en påminnelse om vår egen förmåga att börja om, och att resa oss ur mörkret.
Vintersolståndet lär oss att även när vi befinner oss i mörkret så är ljuset aldrig långt borta. Vi behöver bara hålla ut, acceptera mörkret som en del av livet och ändå fira det lilla ljus vi har.
Efter lunchen säger han när jag ska knäppa hans vänstra pjäxa: – Det är inte skönt i den pjäxan. Jag tar av den och där inne ligger en påsklämma! Av storlek ganska stor. Hur länge har du haft det oskönt där frågar jag. – Sedan vi kom men jag har inte haft tid att kolla…
Tycker att den här facebook-statusen om pojken, slalom pjäxan och påsklämman är en briljant bild på hur det kan vara i livet.
Ofta går vi nog omkring med något oskönt som skaver i vårt inre, en obekväm känsla eller tunga tankar vi ännu inte vågat sätta ord på. Ändå fortsätter vi framåt för vi har inte tid att stanna upp och kolla vad det är. Det höga tempot i livet, med alla krav, måsten och förväntningar gör det lätt att ignorera det som skaver, tills det nästan blir en vana att leva med obehaget.
Men vad händer om vi vågar stanna upp? Om vi vågar ta av pjäxan och se vad som gömmer sig där? Det kanske inte alltid är något stort, som en påsklämma, men även en liten insikt kan göra stor skillnad. Plötsligt känns stegen lättare, smärtan avtar, och vi inser att vi hela tiden haft möjligheten att förändra om vi bara gett oss själva möjligheten att stanna upp och känna efter.
Eller föreställ dig en skolungdom som kommer hem med gympapåsen men inte orkar tömma den. Nästa gång det är dags för idrott stoppas det bara ner en ny fräsch handduk. De fortsätter att fylla på, gång på gång, tills hela påsen börjar lukta illa. På samma sätt kan vi fylla våra liv med aktiviteter och distraktioner för att slippa möta det jobbiga inom oss. Vi tänker att om vi bara fyller på med något nytt och fräscht, så ska vi slippa möta det gamla som luktar illa. Men till slut blir det ohållbart då allt börjar lukta, och vi måste ta itu med det vi försökt dölja.
Kanske behöver vi ibland göra som med gympapåsen: öppna den, ta ut allt, tvätta rent och börja om. Det är inte alltid så lätt, men det ger oss möjlighet att leva ett liv som inte stinker av undvikande, gamla bördor och bekymmer
Eller tänk dig att du är en stövel som gått igenom en massa tråkigheter. Dessa har samlats i din stövel och fått dig att känna dig som en riktig skitstövel. Du behöver vända på den och hälla ut all skit
Hur uppfattas jag av er som läser mina blogginlägg? Den frågan funderar jag på då och då och jag förstår att det är en fråga som jag själv inte kan besvara…
…men vem är jag?
Det är förmodligen en fråga vi alla ställer ibland och visst den kan verka enkel men samtidigt är den fylld av flera lager. För mig är det en fråga som alltid ligger där och lurar i bakgrunden. Och för mig är svaret inte bara en rad fakta, egenskaper eller intressen, utan en väv av allt jag gör, älskar, tänker, känner, hoppas och drömmer om.
Jag är en kladdkakeälskare. En person som gärna låter en sked sjunka ner i en kladdig kaka och för en stund känna att livet blir lite godare. Det är absolut inte hela bilden av mig, men det är en del, en söt och något kladdig sådan.
Vad jobbar du med? Är nästan alltid den första frågan vi ställer till någon ny bekantskap, och jag har typ hela mitt yrkesliv arbetat som barnskötare. Ett yrke jag valde, men som också valde mig.
Ibland tänker jag att jag är mina tankar och känslor, för inom mig har jag en inre dialog som aldrig tycks tystna. Ibland känns det som en gåva då tankarna öppnar dörrar till nya insikter, medan det andra gånger blir till en börda, när grubblandet bara gör allt tyngre.
Jag är promenerande. Ja, jag vet det är en konstig identitet, men det är sant. Jag älskar att promenera och mina promenader är mer än bara steg. De är mitt sätt att stänga av bruset och bara vara. När jag går är det inte bara benen som rör sig, utan även tankarna. En del promenader känns lätta och fria, andra tunga och fulla av grubbel. För det är sådan jag är, både en tänkare och en grubblare.
Har insett att identitet ofta hänger ihop med tillhörighet. Att vi är en del av något större, en familj, ett samhälle, en kultur och det vi tillhör är med och formar oss. Samtidigt finns en djup längtan efter att bli sedda som unika individer och här uppstår spänningen mellan vår plats och roll i gemenskapen och vår egen personliga resa.
Jag är både min historia och min framtid. Jag är både mina styrkor och mina svagheter, mina framgångar och mina misslyckanden. Och kanske är det just det som är poängen. Att inte fånga eller definiera mig själv i ett enda ord eller koncept, utan att leva i spänningen mellan det jag är och det jag håller på att bli…
…även om jag ibland funderar på om jag fortfarande är jag om jag inte längre är den jag brukade vara?
Jag är helt enkelt ett pågående verk, en berättelse som fortfarande skrivs…
En identitet som dock aldrig förändras är att jag är Guds barn, det är en sanning som står fast oavsett vad livet för med sig. Det är en grundläggande identitet som ger mig både värde och mening oberoende av prestation eller omständigheter. I den identiteten finner jag trygghet, styrka, kärlek och en slags rikting i livet.
/ Urban
Ps. Söndagen 29/12 predikar jag i Immanuelskyrkan, Örebro med rubriken ”Är jag Guds barn?” Ds.
Ett vanligt sätt att se på livet är som en linjär linje, där dag efter dag läggs efter varandra och bildar en lång rad…
…dagen vi har idag är unik, den har aldrig funnits förut och kommer aldrig att återvända. Detta kan naturligtvis upplevas både stressande och befriande, men jag tror att det finns ett annat sätt att betrakta livet, som en cirkel.
Sekundvisaren som varje minut återvänder till samma punkt… Solen som varje dag stiger på morgonen och sedan sänker sig på kvällen. Årstiderna som gång på gång återkommer i samma ordning: vår, sommar, höst och vinter.
I västvärlden pratas det ofta om ekorrhjul och att fastna i onda cirklar, men i själva verket rör sig tiden och livet ständigt runt som i en cirkel.
Det finns många olika bilder av livet, som en berg och dalbana fullt av upp och nedgångar, en bok där varje ny dag är en ny sida. Ett hav som stundtals är lugnt och still och stundtals stormigt, en stig i skogen, slingrande och oförutsägbart, men fullt av upptäckter… Men i det här blogginlägget vill jag likna livet vid en spiraltrappa.
Vi börjar livets resa på första trappsteget, ovetandes om vad som väntar oss. De första stegen håller våra föräldrar våra händer och visar oss vägen och hjälper oss med balansen. Men förr eller senare måste vi själva ta stegen, utforska på egen hand och ibland våga ramla för att lära oss hur man reser sig igen.
Spiraltrappan är aldrig rak. Den snurrar runt och låter oss se samma vyer från nya vinklar och perspektiv. Gamla utmaningar återkommer, men denna gång möter vi dem med nya insikter och erfarenheter i bagaget. Det är som att varje steg ger en ny utsikt, en ny förståelse och en ny möjlighet att se tidigare erfarenheter ur ett nytt perspektiv. Det är en påminnelse om vi rör oss framåt och uppåt, även om vägen kan kännas likadan som förut.
Om vi tänker oss livet som en spiraltrappa av upplevelser och erfarenheter kan vi finna tröst i vetskapen om att varje steg är en del av en större helhet…
…och vi har alltid en möjlighet att börja om på nytt, för livets olika faser och erfarenheter är sammanlänkade och återkommande snarare än linjära och slutgiltiga. I mitt liv har jag bland annat upptäckt hur gamla möjligheter återkommit i ny skepnad och hur tidigare misstag lett till nya framgångar.
Alla bär på något, något som kanske inte syns men som känns. Det kan vara sorg, ilska, skam, ångest, frustration, stress, rädsla, ett jobbigt minne eller en dröm som gått i kras.
I mötet med andra människor kan vi ibland ana det, vi kan se det i någons blick, höra det mellan raderna i det någon säger.
Ju fler människor jag möter desto oftare tänker jag att om alla bar sina problem i genomskinliga plastkassar skulle ingen vilja byta. Alla har sitt och endast på väldigt långt avstånd lever illusionen att det finns människor som bara har det bra. Det mesta finns i de flesta liv, så verkar det vara. Och vad mycket varmare och mer mänskligt livet skulle bli om vi lite oftare bjöd varandra på en gnutta av den genomskinligheten.
Tomas Sjödin
Alla bär vi på problem i livet, stora och små saker som vi försöker gömma bakom vår fasad. Men om vi vågar bryta tystnaden och visa vår sårbarhet händer ofta något fascinerande: andra vågar göra detsamma. Plötsligt märker vi att vi inte är ensamma, att det faktiskt är fler som går runt och bär på tunga saker i ens liv.
Om vi vågar uttrycka våra tankar och känslor ger vi andra människor en inblick i vår inre värld, vilket också kan hjälpa dem att känna igen sina egna känslor och upplevelser.
Genom att våga berätta skapar vi alltså inte bara en öppning för vår egen läkning, utan vi bygger också broar för andra att våga gå över.
Om vi vågade släppa vår fasad, kanske vi skulle upptäcka att sprickorna inte är något att dölja, utan något vackert: en plats där ljuset kan tränga in.
Så nästa gång vi möter någon, kan vi försöka minnas att även de bär på något, och att vara människa är att både behöva och att erbjuda stöd längs väg.
Urbans Tankar och Funderingar 