Precis som man ibland inte ser skogen för alla träden, kan vi missa julens innersta kärna på grund av all jul. Vi går på julmarknader och julkonserter. Vi städar, pyntar och bakar för att skapa en miljö där julen kan kännas, synas och smakas. Men kanske blir vi så upptagna av ytan att vi inte ser djupet?
Tror att det mitt i advents-rushen finns en risk att vi springer förbi det som egentligen gör julen viktig och meningsfull. Kärleken, hoppet, nåden och friden riskerar att försvinna i mängden av allt som ska hinnas med.
Tänker att advent också är en tid att förbereda sitt inre, att det yttre pyntandet också har en inre motsvarighet.
För mer än tvåtusen år sedan föddes Jesus i ett stall, men det fanns inte plats för honom i härbärget. Kanske är det samma sak i våra hjärtan idag? Vi fyller dem med så mycket annat: oro över framtiden, krav på prestationer och bruset från en värld som aldrig tycks sakta ner. Så vi märker inte att Jesus står där vid dörren och väntar på att få komma in.
Att julpynta sitt inre handlar nog inte om att lägga till fler saker, utan om att våga skala av. Det kanske innebär att sänka kraven på alla ”måsten”, att låta tystnaden få en plats mellan all julmusik. Att välja stillheten framför jäkten och reflektionen framför stressen. När vi gör detta, bereder vi plats i vårt hjärta för det lilla barnet att få rum.
Att Jesus föds i ett stall är en påminnelse om att Gud möter oss i det enkla och vardagliga. Och att julpynta sitt inre handlar inte om att vara perfekt utan om att vara mottaglig. Det handlar om att våga öppna dörren till sitt inre och säga: Välkommen, här finns plats för dig!
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 