Hur uppfattas jag av er som läser mina blogginlägg? Den frågan funderar jag på då och då och jag förstår att det är en fråga som jag själv inte kan besvara…
…men vem är jag?
Det är förmodligen en fråga vi alla ställer ibland och visst den kan verka enkel men samtidigt är den fylld av flera lager. För mig är det en fråga som alltid ligger där och lurar i bakgrunden. Och för mig är svaret inte bara en rad fakta, egenskaper eller intressen, utan en väv av allt jag gör, älskar, tänker, känner, hoppas och drömmer om.
Jag är en kladdkakeälskare. En person som gärna låter en sked sjunka ner i en kladdig kaka och för en stund känna att livet blir lite godare. Det är absolut inte hela bilden av mig, men det är en del, en söt och något kladdig sådan.
Vad jobbar du med? Är nästan alltid den första frågan vi ställer till någon ny bekantskap, och jag har typ hela mitt yrkesliv arbetat som barnskötare. Ett yrke jag valde, men som också valde mig.
Ibland tänker jag att jag är mina tankar och känslor, för inom mig har jag en inre dialog som aldrig tycks tystna. Ibland känns det som en gåva då tankarna öppnar dörrar till nya insikter, medan det andra gånger blir till en börda, när grubblandet bara gör allt tyngre.
Jag är promenerande. Ja, jag vet det är en konstig identitet, men det är sant. Jag älskar att promenera och mina promenader är mer än bara steg. De är mitt sätt att stänga av bruset och bara vara. När jag går är det inte bara benen som rör sig, utan även tankarna. En del promenader känns lätta och fria, andra tunga och fulla av grubbel. För det är sådan jag är, både en tänkare och en grubblare.
Har insett att identitet ofta hänger ihop med tillhörighet. Att vi är en del av något större, en familj, ett samhälle, en kultur och det vi tillhör är med och formar oss. Samtidigt finns en djup längtan efter att bli sedda som unika individer och här uppstår spänningen mellan vår plats och roll i gemenskapen och vår egen personliga resa.
Jag är både min historia och min framtid. Jag är både mina styrkor och mina svagheter, mina framgångar och mina misslyckanden. Och kanske är det just det som är poängen. Att inte fånga eller definiera mig själv i ett enda ord eller koncept, utan att leva i spänningen mellan det jag är och det jag håller på att bli…
…även om jag ibland funderar på om jag fortfarande är jag om jag inte längre är den jag brukade vara?
Jag är helt enkelt ett pågående verk, en berättelse som fortfarande skrivs…
En identitet som dock aldrig förändras är att jag är Guds barn, det är en sanning som står fast oavsett vad livet för med sig. Det är en grundläggande identitet som ger mig både värde och mening oberoende av prestation eller omständigheter. I den identiteten finner jag trygghet, styrka, kärlek och en slags rikting i livet.
/ Urban
Ps. Söndagen 29/12 predikar jag i Immanuelskyrkan, Örebro med rubriken ”Är jag Guds barn?” Ds.
Urbans Tankar och Funderingar 