Är jag Guds barn?!

Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.

Markusevangeliet 10:13-16

Vet inte riktigt vad ni har för bild av denna berättelse, bärs barnen fram eller leds de fram av sina föräldrar? Är det bebisar eller barn i olika åldrar?

Kanske har användandet av denna bibeltext vid barnvälsignelser och barndop bidragit till att vi uppfattar det som att det handlar om små barn. Men jag tänker att det är barn i olika åldrar och vi får inte heller glömma bort att på Jesu tid trodde många att fysisk beröring av honom hade kraft att ge helande.

Lärjungarna de blir irriterade och försöker hindra folk att komma fram med sina barn, och det är ju inte så konstigt att lärjungarna reagerar som de gör. Tänk er själva om nån här helt plötsligt skulle komma fram och vilja ha barnvälsignelse mitt under predikan. Visst vore väl det lite märkligt?

En intressant detalj är att Jesus är väldigt välkomnanden mot barnen. Skulle nog vilja påstå att han är ovanligt välkomnande. Visst han brukar vara välkomnande mot folk som kommer till honom och han brukar hela och hjälpa, men ofta har han också en uppmaning, en lite bitsk slutkläm att säga. Men inte här, i alla fall inte till barnen och folket.

Att lärjungarna försöker hindra folk att komma fram med sina barn väckte starka känslor hos Jesus. Han blev arg, irriterad och besviken på lärjungarna och tillrättavisar dem genom att säga:

Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.

Är jag Guds barn? Tänker att det är en fråga som många av oss bär inom oss och som vi gärna vill ha ett tydligt svar på, och bibelns ord kan hjälpa oss med svaret.

Dagens predikan handlar om hur man blir ett Guds barn, vad det innebär att vara hans barn. Men också hur barn kan vara förebilder för oss vuxna.

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn. Som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någons man vilja utan av Gud.

Johannesevangeliet 1:12-13

Att bli Guds barn börjar med att man tror på Jesus, att man erkänner honom som Guds son och frälsare. Det är ingenting vi förtjänar genom våra gärningar, utan det är en gåva om ges till oss genom tron på Jesus. Genom att tro på honom föds vi på nytt och får bli Guds barn. Eller för att använda Jesu egna ord ”ingen kommer till fadern utom genom mig”

Aposteln Paulus använder bilden av adoption och andens verk i oss för att beskriva hur vi blir Guds barn.

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen. Nej, ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: Abba Fader!Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.

Romarbrevet 8:14-16

När vi blir adopterade in i Guds familj får vi en ny identitet. Vi är inte längre slavar under synden utan vi får rätt att kalla Gud för Abba Fader.

Vadå Abba? När vi idag hör ordet Abba kanske vi tänker på musikgruppen Abba eller så här vid juletid kanske vi tänker på Abba sill, men Abba är ett arameiskt ord som på Jesu tid användes för att på ett kärleksfullt och intimt sätt tilltala sin far på. Detta visar att vi som Guds barn får ha en nära och personlig relation med honom. Han är inte en avlägsen Gud, utan en nära och kärleksfull far som bryr sig om oss.

Som Guds barn är vi inte längre definierade av våra misslyckanden eller våra synder utan vår sanna identitet är rotad i Guds kärlek.

Vilken underbar kärlek Fadern visar oss. Titta bara, vi kallas Guds barn! Det är precis vad vi är.

Första Johannesbrevet 3:1

Tänk att den som skapat hela universum älskar dig och mig så mycket att han vill kalla oss för sitt barn. Ingen annan identitet kan mäta sig med detta. Denna kärlek är inte beroende av vad vi gör eller misslyckas med, utan den är förankrad i vem Gud är, en kärleksfull far.

Vi behöver inte jaga andras godkännande, för vi är redan älskade av den högste och i Matteusevangeliet påminner Jesus oss om hur mycket Gud tar hand om fåglarna, hur mycket mer ska han då inte ta hand om sina barn?

Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?

Matteusevangeliet 6:26

Jag har inte fakta kollat detta men jag hörde i en podd att Luthers teologi förändrades när han blev förälder och att han hade en liknelse om en bajsblöja. Han menade att människan som syndare är som en smutsig och stinkande blöja. Att synden gör oss orena. Och precis som en bäbis inte kan byta en bajsblöja själv och göra sig ren, kan inte vi genom egna gärningar eller ansträngningar göra oss rättfärdiga inför Gud. Om vi är som barn så syndar vi för att vi inte kan rå för det. Men Gud, han blir inte arg på sin lilla bebis för att han eller hon gör på sig, utan han byter blöjan med kärlek och omsorg.

Men är vi barn, då är vi också arvingar. Guds arvingar och Kristi medarvingar.

Romarbrevet 8:17

Paulus menar att vi som Guds barn även blir arvtagare i Guds rike. Detta är verkligen ett arv av hopp. Som Guds barn har vi nämligen ett löfte om evigt liv.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Johannesevangeliet 3:16

Tänker att detta arv kan ge oss hopp mitt i livets svårigheter. När vi får kämpa oss fram i livet får vi tänka på att vårt slutmål är att vara med Gud för evigt. Att vara ett Guds barn handlar också om att tillhörighet och samhörighet.

Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.

Galaterbrevet 3:28

Vi hör ihop med alla troende, över hela världen och genom alla tider. Som Guds barn är vi inte ensamma utan tillhör en stor familj av troende, både lokalt och globalt. Det innebär att vi inte behöver gå ensamma genom livet. Vi har syskon i tron som vi kan gå tillsammans med, som kan bära oss, och som kan be för oss.

Att vara ett Guds barn innebär också en kallelse att leva som en sådan. Vi är kallade att sprida Guds nåd och kärlek. Vi är ljus i mörkret och budbärare av hopp och försoning. Men vi är aldrig ensamma i detta, guds ande verkar i oss.

Ta alltså Gud till föredöme som hans älskade barn. Lev i kärlek så som Kristus har älskat oss.

 Efesierbrevet 5:1-2

Saliga är de som skapar frid, för de skall kallas Guds barn

Matteusevangeliet 5:9

Att vara Guds barn innebär alltså tre saker, identitet, gemenskap och kallelse. Men vad kan vi lära av barnen? Vad innebär det egentligen att ta emot guds rike som ett barn och vad är det som hindrar oss vuxna från att göra det?

Vi får vara barn, redan i profan mening tänker jag att de orden känns befriande. Tänk att få vara liten och slippa ta ansvar, att få springa runt och leka. Det är verkligen barndomens privilegier.

Och när Jesus säger att vi ska bli som barn tänker jag att det är i två avseenden, både i sättet att ta emot frälsningen men också i vår dagliga Gudsrelation. Vi är Guds barn och får komma till honom som sådana. Samtidigt behöver vi vara vuxna i fråga om ansvarstagande. Vi ska ta ansvar för det vi kan ta ansvar för och släppa det som vi inte kan ha kontroll över, vilket inte alltid är så enkelt.

Men hur är barn? Ja, jag borde ju veta, jag arbetar ju på förskola. En del barn är som Duracellkaniner och springer runt, runt, runt hela dagarna. En del barn pratar nästan hela tiden medan andra är mer tysta och tillbakadragna. Varje barn är helt enkelt unikt. Men jag tänker ändå att det finns vissa viktiga barnegenskaper som vi vuxna borde ha i vår relation med Gud. Förmågor hos barn som gör att vi på ett naturligt sätt kan öppna oss och ta emot det Gud vill ge oss.

Ett litet barn tillåter sig att vara beroende. Ett litet barn tänker ju inte att nu när jag fyllt tre år så ska jag skaffa utbildning, jobb, egen bostad och ta hand om mig själv. Nej, ett barn förstår ju att det är beroende av sina föräldrar och andra vuxna, på samma sätt ska vi vara beroende av Gud.

Som förälder känner man sina barn och vet vad de behöver. På samma sätt känner Gud oss och vet vad vi behöver. Frågan är vågar du överlåta ditt liv i hans händer?

Visst är det något alldeles speciellt att få sitta i någons knä eller att få ha någon i sitt knä. När livet sårar oss eller känns obegripligt kan vi få krypa upp i knät hos Gud, men även när allt går bra och vi känner tacksamhet och är glada.

Man ser det ofta hos barn hur viktiga föräldrar och andra vuxna är, både när de ramlat och slagit sig och när de upplevt något roligt. Lika intensiv som gråten kan vara, lika stark kan ivern vara att få berätta om något speciellt som hänt. Precis så tror jag att Gud vill att vi ska agera gentemot honom.

Okej, många barn säger att de kan själv, men efter ett tag så kommer de tillbaka och behöver lite hjälp. Och de litar på att man hjälper dem. Att vara ett barn handlar om tillit, att erkänna sina brister och fel, och att våga säga: jag kan inte och lämna över det till Gud.

Ni vet små bäbisar först lyfter de försiktigt på huvudet, sedan lär de sig att vända sig från mage till rygg. Efter det är det dags att börja åla sig fram på golvet för att sedan börja krypa.

Efter det vill de ju försöka gå och då sträcker de ut handen till den vuxna. Och när de får en vuxen hand att hålla i så litar de fullständigt på att den vuxne håller i dom. Så borde vi också lita på Gud.

Jag är herren, din Gud, jag tar dig vid handen och säger till dig. Var inte rädd, jag hjälper dig.

Jesaja 41:13

Barn de föds med en naturlig tillit till att de är älskade precis som de är. Tänk dig en liten bäbis, efter att han eller hon ätit så ska de ju helst rapa och då är det ju ganska vanligt att de spyr på sin förälders axel för att sedan ge sin förälder ett stort leende. I vetskapen om att mig älskar du, det vet jag! Eller tänk dig sättet som en nybliven mamma tittar på sitt barn med. Kärleken är oändligt stor och det är tydligt att alla hennes tankar och önskningar för barnet är de allra bästa. Så ser Gud på oss.

Barn de ärliga, de säger vad de tycker, tänker och känner utan att föreställa sig. Deras ärlighet är ofta befriande även om det ibland också kan vara påfrestande. Jag tänker att det bästa sättet att möta Gud på är att vara ärlig och säga vad man tycker, tänker och känner.

Jag som arbetar på förskola märker att fler och fler barn blir individualister med stark vilja och man hör ofta orden ”men jag vill”. Visst det är positivt att barn kan stå upp för sig själva, men man får inte alltid som man vill, livet handlar till stor del om samarbete, att ge och ta. Och när det gäller att vara Guds barn behöver vi nog släppa vårt fokus på ”men jag vill”och istället söka hans vilja.

Barn har också en förmåga att förundras. Visst ni som känner mig vet att jag förundras naturen och vackra solnedgångar, men det är ändå ingenting i jämförelse med ett litet barn. Ett litet barn kan ju sitta hur länge som helst och titta på en liten snigel. Den förundran inför skapelsen tror jag är viktig för oss också. Tänk om vi precis som barnen skulle finna glädjen i små saker, att se det stora i det lilla.

Barn de komplicerar inte saker. Och jag tänker att vi i vår relation med Gud kan inspireras av barnen att närma oss honom med samma enkelhet och förundran, istället för fastna i att överanalysering och tvivel.

Enligt FN:s barnkonvention är man barn tills man fyllt arton år, men i Guds rike får vi vara hans barn oavsett ålder. Det spelar ingen roll om du är gammal eller ung, Gud vill att du ska vara hans barn. Barnaskapet är inte bundet till någon viss tidsperiod i livet utan kan vara en relation som finns där genom alla våra år, om vi vill det.

/ Urban