Månad: december 2024

Precis som man ibland inte ser skogen för alla träden, kan vi missa julens innersta kärna på grund av all jul. Vi går på julmarknader och julkonserter. Vi städar, pyntar och bakar för att skapa en miljö där julen kan kännas, synas och smakas. Men kanske blir vi så upptagna av ytan att vi inte ser djupet?

Tror att det mitt i advents-rushen finns en risk att vi springer förbi det som egentligen gör julen viktig och meningsfull. Kärleken, hoppet, nåden och friden riskerar att försvinna i mängden av allt som ska hinnas med.

Tänker att advent också är en tid att förbereda sitt inre, att det yttre pyntandet också har en inre motsvarighet.

För mer än tvåtusen år sedan föddes Jesus i ett stall, men det fanns inte plats för honom i härbärget. Kanske är det samma sak i våra hjärtan idag? Vi fyller dem med så mycket annat: oro över framtiden, krav på prestationer och bruset från en värld som aldrig tycks sakta ner. Så vi märker inte att Jesus står där vid dörren och väntar på att få komma in.

Att julpynta sitt inre handlar nog inte om att lägga till fler saker, utan om att våga skala av. Det kanske innebär att sänka kraven på alla ”måsten”, att låta tystnaden få en plats mellan all julmusik. Att välja stillheten framför jäkten och reflektionen framför stressen. När vi gör detta, bereder vi plats i vårt hjärta för det lilla barnet att få rum.

Att Jesus föds i ett stall är en påminnelse om att Gud möter oss i det enkla och vardagliga. Och att julpynta sitt inre handlar inte om att vara perfekt utan om att vara mottaglig. Det handlar om att våga öppna dörren till sitt inre och säga: Välkommen, här finns plats för dig!

/ Urban

Det är en fras som polisen Jesse upprepar många gånger i tv-serien Tunna blå linjen. Tänker att det finns något djupt mänskligt i den uppmaningen, en önskan om att möta livet och sitt uppdrag med mod men samtidigt ta hand om sig själv och andra.

För poliserna i Tunna blå linjen är rädslan en del av deras vardag. De möter våld, kaos och människors allra svåraste stunder, och att då inte vara rädd kan framstå som en omöjlig och provocerande uppmaning…

…och likadant är det med Jesu ord ”Var inte rädda”, de kan upplevas som en direkt uppmaning som nästan kräver att vi omedelbart ska släppa all vår rädsla.

Men rädsla är en naturlig del av att vara människa. Vi känner den när vi tänker på världsläget, när vi står inför det okända, när vi tappar kontrollen eller möter prövningar. Den kan både vara en varningssignal och ett hinder.

Orden Var inte rädda… handlar nog inte om att förneka rädslan eller trycka undan den, utan mer om vad vi gör med den. En påminnelse om att inte låta rädslan styra oss, att inte låta den lamslå oss eller begränsa våra drömmar.

Istället för att se Jesu ord som en befallning att sluta känna rädsla kan vi se dem som en påminnelse om att vi inte är ensamma i vår rädsla, för han är med oss även när livet känns övermäktigt.

…Men var rädda om er, här finns en viktig kontrast, en påminnelse om att mod och dumdristighet inte är samma sak. Att våga betyder inte att kasta sig huvudstupa in i faror utan förnuft eller eftertanke.

Men vad innebär det i praktiken att vara rädd om sig själv? Tänke att det handlar om små, vardagliga handlingar. Att lyssna till kroppen när den säger ifrån. Att prioritera återhämtning i en tid som ständigt kräver prestation. Att våga säga nej till sådant som dränerar och ja till det som fyller på. Att vara medveten om sina känslor och ta dem på allvar, att våga stå upp för sig själv och sina behov och värderingar. Att uppskatta och acceptera sina styrkor och svagheter, och tillåta sig själv att göra misstag och lära av dem.

Att vara rädd om sig själv och andra handlar alltså om att värna om välmående och trygghet. Att visa omtanke i handlingar och ord, både mot sig själv och andra. Och genom att vårda relationer och ta ansvar kan vi tillsammans skapa en grund för gemenskap och respekt.

/ Urban

Jag cyklar väldigt sällan nuförtiden och när jag väl gör det handlar det oftast om en kort tur till affären. Och om jag ska vara ärlig, händer det att jag ibland slarvar och struntar i cykelhjälmen och tänker: det är ju bara en kort tur.

Igår eftermiddag gav jag mig ut på en lite längre cykeltur, men den fick ett abrupt slut när jag blev påkörd av en elsparkcykel. Det gick så snabbt att jag knappt hann reagera, men som jag uppfattade det kom elsparkcykeln farandes i alldeles för hög fart upp på cykelbanan, och de klarade inte av att ta kurvan utan att stöta till mig.

Ena sekunden satt jag på cykeln och trampade och nästa låg jag på marken och såg de två killarna på elsparkcykeln åka vidare som om ingenting hänt.

Det kunde ha gått riktigt illa, men jag hade hjälm. Som tur är hade jag hjälm. Utan hjälmen kunde skadorna ha blivit mycket värre än en hjärnskakning.

Självklart är det inte alls roligt med huvudvärk, trötthet och yrsel, men av erfarenhet vet jag att det går över. Har nämligen haft hjärnskakning flera gånger tidigare.

Efter tidigare cykel incidenter har jag lovat mig själv att aldrig mer slarva med hjälmen, oavsett hur kort eller ofarlig turen känns. Trots det har jag ändå ibland valt att cykla utan. Hur svårt kan det egentligen vara att förstå allvaret.

/ Urban