Jag vill att det jag skriver ska ge tröst när livet känns tungt, vägleda när allt känns förvirrat och hopp när natten är som mörkast. Jag vill att det jag skriver ska tala till hjärtat och möta människor precis där de är, oavsett var de befinner sig på sin livsresa.
Men jag vet inte alltid hur orden landar, eller om de ens betyder något för någon. Men ibland händer det, människor läser, berörs och hör av sig.
Igår skrev jag om att Gud ibland tycks leka kurragömma med oss. Om de där stunderna när han känns långt borta, när vi ropar men inte får svar. Det var en text från hjärtat och plötsligt kom reaktionerna och tackorden. Människor kände igen sig, fick något att hålla fast vid och kanske kände de sig lite mindre ensamma.
Det var en påminnelse om varför jag bloggar. Det handlar inte om att ha välformulerade meningar eller djupa teologiska insikter, utan om att sätta ord på det vi alla brottas med, att dela tro och tvivel, toppar och dalar, glädje och sorg, framgångar och motgångar, nederlag och dröjsmål. Och när vi gör de sker något, vi finner varandra. Och kanske, i de ord vi delar, hittar vi även Gud.
Vi vill alla betyda något. Det är en av de mest grundläggande mänskliga drivkrafterna, och att betyda något är nog inte alltid ett val vi gör, ibland är det bara en naturlig del av att vara människa. Och kanske är det just det som är det vackra, att vi påverkar varandra ofta utan att ens vara medvetna om det. Samtidigt går det inte att neka till att det är givande att få bekräftelse, respons och tack för det man gör.
En person skrev: ”Detta behövde jag läsa.” Kanske är det just i de orden vi får en glimt av Guds närvaro, mitt i allt. Så var det i alla fall för mig.
Jag minns en gång på förskolan när vi lekte kurragömma, och jag var den som skulle leta. Efter att ha hittat några av barnen blev jag upptagen i ett samtal med några vårdnadshavare och glömde helt bort leken. En lång stund senare, när några föräldrar kom för att hämta sitt barn, insåg jag att jag inte visste var deras son var. Då klev han plötsligt fram ur buskarna och sa med ett leende: ”Urban, du hittade mig aldrig!”
Precis som Adam gömde sig för Gud i Edens lustgård, tror jag att vi ibland försöker gömma oss för Gud och hoppas att han inte ska finna oss.
Jag tror också att Gud ibland leker kurragömma med oss, inte för att förbli gömd, utan för att vi ska börja söka honom. Han längtar efter att vi ska leta efter honom.
Somliga hävdar att Gud inte alls gömmer sig. Det finns en religiös plastdekal med texten ”Om Gud känns långt borta, vem tror du då har flyttat sig?”. Men de skuldkänslor som en sådan slogan framkallar kan mycket väl vara falska. Jobs bok berättar om ett tillfälle då det av allt att döma var Gud som flyttade på sig. Trots att Job inte hade gjort något fel och förtvivlat tiggde och bad om hjälp, valde Gud att fortsätta dölja sig
Philip Yancey
Det finns som sagt ett gammalt uttryck som säger: ”Om Gud känns långt borta, vem är det då som har flyttat sig?” Det antyder att det alltid är vi som drar oss undan, men jag tror inte att det är så enkelt. Visst händer det att vi gömmer oss, men Bibeln visar tydligt att även Gud ibland drar sig tillbaka och döljer sig.
I boken ”Mörkerseende – när du är besviken på Gud” menar Philip Yancey att många berättelser i bibelns inte skildrar en Gud som alltid är närvarande och ingriper direkt. Istället verkar han ibland dra sig undan och människor får kämpa i hans tystnad.
Jag ropar till dig, men du svarar mig inte, jag står här, men du tar ingen notis om mig.
Job 30:20
Se, om jag går österut, är han inte där, och västerut finner jag honom inte. Om han är verksam i norr, ser jag honom inte; vänder han sig åt söder, skymtar jag honom inte.
Job 23:8-9
Sannerligen, du är en Gud som döljer sig, du Israels Gud, du Frälsare.
Jesaja 45:15
Men varför skulle Gud dölja sig och leka kurragömma när vi behöver honom som mest? Kanske handlar det om att leda oss djupare in i tron? En tro som enbart bygger på känslor och upplevelser kan vackla när Gud känns frånvarande, men en tro som vilar på hans löften kan hålla fast även i mörkret.
Tro handlar inte alltid om att se tydligt, ibland innebär den att våga söka, även i mörkret.
Tron är inte alltid en känsla av trygghet utan ofta en uthållig vandring genom ovisshet.
Gud är ingen magisk formel som alltid ger oss de svar vi vill ha. Ibland är han tyst. Ibland känns han avlägsen. Men han har aldrig lovat oss en känsla av ständig närhet, han har lovat oss sin trofasthet.
Gud verkar mer intresserad av att vi litar på honom än att vi alltid förstår honom
Philip Yancey
Precis som ett barn som gömmer sig och hoppas bli funnet, väntar Gud på att vi ska söka honom och finna honom, men han har aldrig lovat att ge oss snabba svar.
Ni ska söka mig, och ni ska också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.
Jeremia 29:13
Gud är större än våra känslor och djupare än vår förståelse. Hans närvaro begränsas inte av vad vi känner eller ser. Och kanske, när vi minst anar det, upptäcker vi att han varit där hela tiden även i sin tystnad.
Det paradoxala med kurragömma är att Gud inte bara gömmer sig, han letar efter oss också. Och till skillnad från mig på förskolan, som ibland glömde att leta, ger han aldrig upp. Hans sökande pågår ständigt.
Om någon av er har hundra får och förlorar ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det som är förlorat tills han hittar det? Och när han har funnit det, lägger han det över sina axlar med glädje.
Det har funnits perioder i livet då jag känt mig övergiven och sviken av Gud. Stunder då jag bett, kämpat och trott, men inte sett mina önskningar gå i uppfyllelse. Då drömmar som jag burit under lång tid gått i spillror.
Själens dunkla natt är en term som ofta används för att beskriva detta. En djup andlig kris eller inre kamp som är präglad av mörker, förvirring och känsla av övergivenhet. En plats där tro och tvivel möts och där tryggheten och vissheten man tidigare haft skakas i grunden.
Besvikelsen kan vara tung att bära, och många bär nog på känslan i hemlighet för att de inte riktigt vågar sätta ord på den.
I kyrkan får vi höra att Gud är god, kärleksfull och allsmäktig. Men det finns perioder då livet känns som en ständig kamp, där bönerna tycks förbli obesvarade och det bara är tyst! I sådana ögonblick kan det vara svårt att inte känna sig besviken och övergiven av Gud.
En av de viktigaste böckerna i mitt liv, är utan tvekan Mörkerseende – när du är besviken på Gud. Första gången jag läste den berörde den mig inte särskilt mycket, men andra gången, mitt under en livskris, blev den som en livlina för mig. Den gav mig stöd i min ilska och besvikelse på Gud och satte ord på många av de frågor som malde i mitt huvud.
Att vara besviken på Gud är inget nytt, bibeln är full av exempel på människor som uttrycker sina klagomål och sin frustration inför Gud. Bibeln försöker inte dölja att människors relation med Gud kan vara svår, präglad av frågor och frustration.
Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag?
Psaltaren 13:2-3
När jag nu läser boken igen slås jag av hur mycket av vår besvikelse på Gud som bottnar i våra egna förväntningar på hur han borde agera. När han inte lever upp till den bild vi har av honom uppstår förvirring, smärta och ibland ilska.
Philip Yancey menar att vi ofta har en felaktig bild av Gud, en som formats av våra önskningar snarare än av vem Gud faktiskt är. Vi vill ha en Gud som befriar oss från lidande men kristendomens kärna korset berättar istället om hur Gud valde att dela vårt lidande istället för att ta bort det. Men många gånger vill vi nog inte ha en Gud som går bredvid oss i mörkret, vi vill ha en Gud som snabbt tänder ljuset.
Var och en som någon gång blivit besvikna på Gud bör stanna upp vid Getsemane, vid Pilatus palats och vid Golgata. De tre platser där Jesus blev arresterad, dömd och avrättad. På de här tre platserna upplevde nämligen Jesus själv något som ligger mycket nära besvikelse på Gud.
Philip Yancey
På vilket sätt hjälper det oss att veta att också Jesus upplevde besvikelse?
När livet varit svårt har det för mig varit till stor hjälp och tröst att veta att Jesus kan känna med mig. Han har upplevt smärta, ensamhet och övergivenhet och det gör honom inte bara till frälsare utan också till någon som verklig förstår mig på djupet.
Hans erfarenhet av mänskligt lidande gör att vi kan känna oss trygga i att vända oss till honom, för han möter oss för vi är, med förståelse och medkänsla.
Ett budskap som framgår tydligt i Jobs bok är att man får säga vad som helst till Gud. Ös ut din ilska, din vrede, dina tvivel, din bitterhet, din besvikelse och övergivenhetskänsla. Han kan ta till sig alltsammans.
Jobs ord känns förbluffande välbekanta och aktuella, också för vår tid. Han ger röst åt den klagan mot Gud som många av oss känner någonstans djupt inom oss. Men av kapitlen 1 och 2 framgår det att det inte är Gud, oavsett vad Job tänker som ställs till svars i den här boken. Det är Job som ställs till svars. Poängen i boken är inte lidandet. ”Vart finns Gud när det gör ont?”. Den frågan behandlades redan i inledningen. Nej, det är tron som är huvudpoängen: Var finns Job när det gör ont? Hur reagerar han?
Philip Yancey
Besvikelse är en naturlig del av en äkta relation med Gud. Om vi inte kan vara besvikna på honom, hur nära skulle vår relation vara då?
Precis som vi ibland blir arga eller sårade av dem vi älskar, kan vi också bli besvikna på Gud, och vi får komma med vår frustration och våra frågor precis som Job och psalmisterna gjorde.
Gud, han tål vår besvikelse och är inte rädd för våra känslor. Han har inte lovat oss ett liv fritt från lidande och mörker, men han erbjuder sin närvaro i det till synes meningslösa.
En del väljer att vända ryggen åt tron när de är besvikna, medan andra stannar kvar och brottas med sina frågor. För egen del har jag insett att besvikelsen inte behöver vara slutet. Det kan vara början på en ny, mer ärlig relation till Gud där jag vågar vara öppen med min ilska, min sorg och mina krossade förväntningar.
En relation där jag inte får alla svar, men där jag ändå söker hans närvaro och ledning och finner en känsla av mening mitt i ovissheten.
I en tid där nästan varje stund är fylld med ljud, aktivitet och distraktioner, och vi ständigt bombarderas med information kan det tomma utrymmet, tystnaden kännas obekväm och svår att hantera. Det blir något vi skyndar oss att fylla genom att scrolla på mobilen, titta på tv, sätta på musik eller lyssna på en podd.
Men i det där tomrummet, i tystnaden, kanske är det där Gud talar? Eller handlar det om förväntningar?
Förväntar vi oss att höra Gud i tystnaden, i samtalen med andra människor, i sång och musik, i naturen och i söndagspredikan?
Om vi förväntar oss att Gud kan tala till oss i vardagen, kanske vi också kan lära oss att lyssna och uppmärksamma honom även i det lilla.
Hör du som har öron att höra med.
Markusevangeliet 4:9
När Jesus sa: ”Hör du som har öron att höra med,” uppmanade han inte bara sina åhörare att lyssna med öronen, utan även med hjärtat och sitt inre. Tänker att det krävs en öppenhet och vilja att förstå och ta emot det han försöker förmedla.
Umgänget med Gud omfattar så mycket mer än den tid jag ägnar åt bön varje dag. Gud lever hela dagarna runt omkring mig och inom mig. Han talar i en stilla susning och på andra sätt som jag kanske inte ens känner igen. Teresa av Avila har sagt att det egentligen inte är Gud som är tyst utan vi som är döva. Min uppgift är att vara vaken, som en vakt på sin post, och anstränga mig för att höra både nattens ljud och gryningens första tecken.
Philip Yancey
Vi kanske hör, men vi lyssnar inte för vi är så upptagna med andra röster, världens röster och våra egna. Av våra egna tankar, planer och bekymmer att hans ord går oss förbi och drunknar i bruset.
Alla föräldrar vet att det finns öron som inte hör och visst har man många gånger upplevt det där ögonblicket när man säger till sitt barn, kanske för tredje eller fjärde gången och svaret blir: men jag hörde inte. Det är nog inte alltid sant. Barnet kanske hörde vad vi sa men valde att ignorera det eftersom de hellre ville fortsätta leka än lyssna på oss som föräldrar. Och ibland är vi nog så fokuserade och upptagna av våra egna liv att vi att vi blir som barn som inte hör sina föräldrar.
Lyssnandet är en konst, och jag måste lära mig att lyssna på Gud precis som jag har lärt mig att lyssna som journalist. När jag intervjuar människor ställer jag en fråga och de svarar. Tidigt i karriären bröt jag ofta in och avslutade meningarna. Sedan lärde jag mig att om jag inte avbröt eller snabbt gick vidare till en följdfråga, om jag satt tyst en stund, då kunde det hända att de sade något mer och fyllde i detaljerna. Terapeuter och psykologer vet också att det är så.
Philip Yancey
Men Gud, han fortsätter att tala och ger oss ständigt nya chanser att höra, och det oavsett hur många gånger vi tidigare sagt: Men jag hörde inte.
Att be handlar om att umgås med Gud, som redan är på plats.
Philip Yancey
Ibland har jag nog missförstått vad bön egentligen handlar om. Jag har sett det som en chans att komma med mina önskningar till Gud. Att han ska ordna och fixa allt jag hoppas på. Jag har uttryckt min tacksamhet, delat min klagan och ropat på hjälp. Men ju mer jag reflekterar över vad bön innebär, desto mer inser jag att det kanske inte handlar om vad jag vill, utan om vem jag får umgås med. Att bön handlar om gemenskap med Gud.
Hur ofta händer det att jag kommer till Gud utan något konsument önskemål och i stället bara vill umgås med Gud för att se vad Gud begär av mig och inte tvärtom?
Philip Yancey
Missförstå mig inte, det är inget fel med att komma med sina önskningar till Gud, han vill höra våra tankar, våra bekymmer och våra drömmar. Men det är bara en del av bönen och ibland fastnar vi nog där.
Om jag ser bön som ett sätt att få det jag vill och önskar, kommer jag nog bli både frustrerad och besviken. Om jag istället ser bön som en relation, en möjlighet att umgås med Gud, då börjar något förändras. Jag märker att bönen blir mindre fokuserad på att förändra världen och mer på att låta Gud förändra mig. Att bön inte handlar om att få svar på allt, utan om att få lära känna Gud bättre.
När tvivlen smyger sig på och jag undrar om bönen inte bara är ett heligare sätt att prata med sig själv, då tänker jag på att Guds son, som skapat världen med sitt ord och upprätthåller allt som är till, kände ett trängande behov av att be. Han bad sin om det spelade roll, som om den tid han ägnade åt att be var precis lika viktig som den tid han ägnade åt att ta hand om människor
Bönens viktigaste syfte är inte att göra livet lättare och inte heller att erövra magiska krafter, utan att lära känna Gud.
Philip Yancey
Jag vet att vissa ser bön som en form av positivt tänkande, ett slags peptalk och att det kan ha en terapeutisk effekt. Det har jag också tänkt ibland. Det kan vara befriande att formulera sina tankar och önskningar på ett konstruktivt sätt, och bön kan skapa en känsla av inre lugn och hopp. Och jag tror att vi alla ibland använder bön som ett verktyg för självhjälp och mental hälsa.
Men den största gåvan med bön är nog inte alltid det vi får av den, utan det vi blir genom den. När vi umgås med Gud formas våra hjärtan, våra tankar och vår karaktär och vi blir mer lika honom.
Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom.
Uppenbarelseboken 3:20
Tycker det är en oerhört vacker bild, inte av en Gud som för protokoll över våra böneämnen utan av en vän som knackar på och vill dela en måltid, ett samtal, ett möte. Och om bön är en relation då handlar det inte bara om att jag ska tala, utan också om att jag får lyssna
En man satt fast på sitt hustak under en stor översvämning. Vattnet steg snabbt, och han bad desperat till Gud om att bli räddad. Han litade fullt ut på att Gud skulle hjälpa honom
En stund senare kom en man i en roddbåt förbi och ropade: ”Hoppa i, så räddar jag dig!” Men mannen på taket svarade: ”Nej tack, Gud kommer att rädda mig.”
Vattnet fortsatte att stiga. En motorbåt kom förbi, och föraren ropade: ”Hoppa i, så tar jag dig till säkerhet!” Men mannen svarade igen: ”Nej tack, Gud kommer att rädda mig.”
Till slut var vattnet nästan uppe vid taknocken. En helikopter flög förbi och släppte ner en stege. Piloten ropade: ”Klättra upp så räddar vi dig!” Men mannen ropade tillbaka: ”Nej tack, Gud kommer att rädda mig.”
Vattnet steg ytterligare, och mannen drunknade. När han kom till himlen frågade han Gud: ”Varför räddade du mig inte? Jag bad och litade på dig!”
Gud svarade: ”Jag skickade en roddbåt, en motorbåt och en helikopter – vad mer ville du att jag skulle göra?”
Tycker att denna anekdot på ett bra sätt illustrerar hur vi ibland missar att se Guds hjälp och de bönesvar vi får. Och jag tror att vi alla medvetet eller omedvetet kan få vara bönesvar, genom att möta någon annan människas behov, längtan eller rop på hjälp. Och ibland är det till och med vi själva som är svaret på våra egna böner.
Gud förlitar sig mest på mänskliga redskap när han svarar på bön.
Philip Yancey
Kanske har Gud redan utrustat dig och mig med det som behövs för att möta de utmaningar vi står inför? Våra förmågor, erfarenheter och till och med de svårigheter vi har gått igenom kan vara verktyg som han vill använda för att besvara våra böner.
Barn ser Gud som en himmelsk variant av tomten som sitter på ett moln och grubblar över önskningar och sprider ut svar som om de hade varit julklappar. En bättre modell skulle kunna vara ordförande i ett stort företag som då och då måste gripa in för att hantera en kris men som föredrar att delegera uppgifter till betrodda chefer och anställda. Eller ännu bättre, den liknelse som Nya Testamentet förlitar sig på: en människokropp där alla kroppens delar sitter ihop i en organism och samarbetar för att utföra huvudets vilja.
Philip Yancey
Ibland kan man få en impuls, en inre maning att göra något för någon annan. Kanske ringa ett telefonsamtal, skicka ett sms eller be för personen. Vet mycket väl att det är lätt att avfärda sådana tankar som oviktiga eller lägga dem åt sidan av rädsla. Men tänk om den känslan faktiskt är ett sätt för Gud att använda oss som en del av sitt svar på någon annans bön? Tänk om vi ignorerar det som är svaret på någon annans bön?
Ibland inser vi nog inte själva hur stor betydelse vår handling faktiskt har, att den är precis det som någon annan behöver just i det ögonblicket.
När jag blickar tillbaka på mitt liv kan jag tydligt minnas människor som på olika sätt har varit bönesvar för mig. Läkare, psykologer, pastorer och helt vanliga människor som genom sina handlingar eller ord har gjort skillnad när jag behövde det som mest.
Tänker även på de som utvecklat den hostmedicin jag just nu använder. På sitt sätt är de också ett bönesvar, människor som genom sin kunskap och sitt arbete har bidragit till något som förhoppningsvis hjälper mig att bli av med hostan.
Har precis läst Philip Yanceys bok ”Bön – Spelar det någon roll?” och planerar att skriva några blogginlägg där jag delar tankar och reflektioner utifrån den.
Tänker att det finns något djupt befriande i att våga vara ärlig, inte bara inför oss själva utan också inför Gud. När vi är sanna mor oss själva, vågar vi möta både våra svagheter och styrkor utan att försköna, och när vi är ärliga mot andra skapar vi äkta möten.
Om jag går genom livet och låtsas le medan jag blöder inombords, då vanhelgar jag relationen.
Philip Yancey
Mina livskriser hat lärt mig hur viktigt det är att vara ärlig mot Gud, men ändå märker jag att bönen ibland blir ett tillfälle då jag vill visa mitt bästa jag. Där jag tilltalar Gud på ett artigt sätt.
Men vad händer med alla de där andra delarna av mig? Mina bekymmer, min ilska, mina tvivel och det jag skäms för? Är inte det också en del av vem jag är.
Vi måste framlägga för honom det som är i oss, inte vad som borde vara i oss.
C.S.Lewis
Att vara ärlig mot Gud handlar om att komma till honom såsom vi verkligen är, utan att gömma oss bakom en from fasad. Att våga visa det som inte alltid känns så vackert eller lätt.
Ibland har jag dock en rädsla för att mina dåliga sidor, min själviskhet och mina misslyckande ska göra mig ovärdig. Men det är i det trasiga som Gud möter oss…
…när vi inte håller tillbaka, inte förskönar, utan blottar oss som vi är. Då är det som att Gud öppnar en dörr. Och han är inte en kritiker som väntar på att fälla oss för våra misstag, utan en förälder som vill bära oss genom dem.
Om jag inte talar ut med Gud om bitterhet över en obesvarad bön, sorg över en förlust, skuldkänslor över en oförlåtande natur, en förbryllande känsla av att Gud är långt borta – kommer inte heller den relationen leda någonvart. Jag kan fortsätta gå i kyrkan, sjunga psalmer och lovsånger och till och med tilltala Gud på ett artigt sätt i formella böner, men jag kommer aldrig spränga närhetsvallen.
Philip Yancey
Och vad är egentligen det största hånet mot Gud, att vi håller god min och ärar honom med våra läppar eller att vi går till rätta med honom?
Det kanske är det jag tänker och känner när jag ber, snarare än orden, som är den verkliga bönen, för Gud hör också det.
Philip Yancey
Eftersom Gud ändå vet vad jag tycker, tänker och känner, är det ju mest ärligt av oss att också säga det till honom. Vilket också gör att tron och relationen växer.
Gud känner redan till våra hjärtan, men när vi talar ärligt till honom öppnar vi oss för hans nåd, kärlek och förlåtelse, och jag tänker att det är tillåtet att i ena stunden hytta näven åt Gud och i nästa stund brista ut i lovprisning.
Ett ord vi nog inte så ofta tänker på är det korta och koncisa ordet och. Ett ord på tre bokstäver som har en fantastisk förmåga att binda samman livets olika delar. Tänk bara på vilka förbindelser det där lilla ordet kan skapa: glädje och sorg, hopp och förtvivlan, mörker och ljus, tro och tvivel…
Det är bara att konstatera att livet handlar mycket om och. Det är i det lilla ordet som vi hittar nyanserna, komplexiteten och det mångfacetterade…
…och kanske är det just denna dualism som ger livet dess djup och mening. Ordet och förenar motsatser, knyter ihop upplevelser och erfarenheter och väver en djupare berättelse om vad det innebär att vara människa..
Vi lever i en tid där det är frestande att förenkla med ett svart-vitt tänkande, men livet är sällan antingen eller, det är både och. Vi kan känna lycka och sorg samtidigt. Vi kan vara starka och sårbara på en och samma gång. Vi kan uppskatta och vara nöjda med det vi har och ändå längta och drömma efter något mer.
Ordet och påminner oss om att vi kan vara många saker på en gång. Utan och skulle vi vara tvungna att välja, att dela upp eller prioritera en egenskap, en personlighet över en annan. Och:et ger en mer komplett bild av oss. Vi kan vara både det ena och det andra. Jag kan både älska musik på hög volym och tystnaden, både vara social och introvert, både vara ”barnslig” och djup på en och samma gång.
Livet handlar om att hitta balans. Men det är inte alltid så enkelt. Balansen mellan arbete och fritid, prestation och vila, ansvar och nöje är en ständig dans där order och spelar en central roll. Det är sällan bara det ena eller det andra.
Som Martin Buber beskriver det i Jag och Du blir vi till i mötet med andra, vi blir liksom inte oss själva utan de relationer vi skapar med andra.
Relationer handlat mycket om och, att mötas, dela och förena olikheter till en gemensam helhet. Och:et är liksom limmet som håller ihop motsatserna och gör relationen verklig och levande.
Personligen älskar jag att säga ”du och jag” till min fru, och jag tänker att det är just i och:et som vi växer tillsammans, lär oss av varandra och skapar något som är större än summan av våra delar.
Livet är inte en linjär linje från punkt A till punkt B, det är snarare en slingrig stig där vi får uppleva toppar och dalar, lycka och sorg, framgångar och misslyckanden. Och det är okej, för livet är både och.
Jag har aldrig varit speciellt bra på att be. Att sitta still, sluta ögonen och försöka fokusera har ofta varit en kamp för mig. Tankarna de fladdrar så lätt iväg och innan jag vet ordet av är jag någon annanstans. Och försöker jag be på kvällen, somnar jag ofta. Det känns som om själva stillheten blir ett hinder…
…men något sker när jag promenerar. När jag får sätta den ena foten framför den andra, och känna hur kroppen rör sig i takt med hjärtats slag då händer något med själen också. Då kan jag be.
Det är som om stegen jag tar tar öppnar upp den andliga kommunikation, och gör bönen lättare och mer naturlig. Det som annars kan kännas som en prestation och något jag inte riktigt behärskar blir plötsligt en naturlig del av promenaden.
För mig är det befriande att bön inte behöver innebära att man sitter still med slutna ögon. Samtidigt känner jag en stark längtan efter att kunna uppleva sådana stunder, fria från distraktioner.
När jag promenerar längs skogsstigar eller stadens trottoarer samtalar jag med Gud. Jag delar mina bekymmer och det som tynger mig, men också mina drömmar och förhoppningar. Ibland så klagar jag, för livet är inte alltid så lätt och enkelt. Men lika ofta tackar jag, för det vackra jag ser runt omkring mig, för de små mirakel som finns i vardagen, för att jag kan sätta ena foten framför den andra och fortsätta framåt.
Sanningen är den att det kanske är det jag tänker och känner när jag ber, snarare än orden, som är den verkliga bönen, för Gud hör också det.
Philip Yancey
Och ändå, mitt i all klagan, tacksamhet och frågor är det tystnaden som bär bönen. En bön där orden liksom blir överflödiga.
Att promenera i tystnad är en påminnelse om att bön inte alltid behöver vara att vi pratar, utan ibland en passiv vila i Guds närvaro, där vi bara är.
För några år sedan drabbades jag av utmattningssyndrom och häromdagen fick jag frågan om vilka lärdomar jag tagit med mig från min utmattning och om jag har några strategier för att undvika att hamna där igen? Två frågor som inspirerade mig att skriva ett par rader om detta här på bloggen.
Hur blir man egentligen frisk från en utmattning?
Självklart finns det inget enkelt svar på den frågan, vägen till återhämtning ser nog olika ut för alla. Att gå igenom en utmattning kan vara en omvälvande och utmanande upplevelse, men det kan också ge värdefulla insikter om hur vi förhåller oss till oss själva och våra liv.
En av de största insikterna som kom med utmattningen var vikten av att sänka de ofta orimliga kraven jag ställt på mig själv. När min terapeut föreslog att jag skulle släppa mitt fokus på prestation och istället prioritera mina egna behov, svarare jag att ett av mina behov var att prestera. Då blev det tydligt hur starkt min identitet var kopplad till att prestera och att ställa höga krav på mig själv.
Funderade mycket på om prestation verkligen var ett behov, eller om det var ett sätt att känna sig värdefull och behövd?
Visst, det är viktigt att känna sig behövd, men man kan faktiskt inte göra alla nöjda och samtidigt ge sig själv den uppmärksamhet och prioritet man behöver. Och det är inte själviskt att prioritera sitt eget välmående, utan en förutsättning för att kunna finnas där för andra.
Idag försöker jag leva med ett mer avslappnat förhållningssätt där jag har sänkt de höga krav jag tidigare brukade ställa på mig själv, vilket gjort stor skillnad på både mitt välbefinnande och min energi.
När jag gick igenom utmattning upplevde jag att ljud blev påfrestande, och under en lång period undvek jag nästan helt att lyssna på musik, trots att det är en viktig del av mitt liv. Än idag har jag svårt för miljöer med många människor som pratar, eftersom sorlet känns överväldigande.
Jag insåg mitt behov av tystnad och att arbetet på förskola där ljuden ständigt omger mig hade varit mer krävande än jag tidigare förstått. För att orka jobba är det viktigt för mig att få tid i tystnad, vilket ofta sker genom mitt promenerande och hjälper mig att återhämta mig och få energi.
En annan insikt är att man ibland måste välja bort saker för att orka. Så när jag ställs inför valet att delta i något roligt funderar jag ofta på om det är värt det. Är en kvälls glädje värd minskad energi de följande dagarna? Ibland är svaret nej, och ibland är det ja, eftersom vissa upplevelser ger energi och glädje som räcker längre än tröttheten.
Utmattningen har lärt mig att sätta gränser och att säga nej när det behövs. Idag kan jag tydligt känna igen varningstecken på att det har blivit för mycket, och att jag behöver vila…
…Samtidigt vet jag att bara den som brinner för något kan bli utbränd, och jag brinner ju för många olika saker.
Urbans Tankar och Funderingar 