Det finns få fraser som är så flitigt använda som ”man är ju inte mer än människa”. När något går snett, när vi gör fel eller misslyckas är det nära till hands att dra fram den gamla klyschan som ett försvar.
Ibland kan jag tycka att frasen används lite väl nonchalant, som en dålig utsökt för att slippa ta ansvar, vilket jag tycker är fel.
Visst, jag kan förstå att vi söker tröst i att vi inte är perfekta och det är ju dessutom sant. Vi är inte mer än människor, med alla de brister, fel och begränsningar det innebär…
…Och orden kan kännas befriande, och vara en viktig påminnelse om att vi inte behöver bära hela världen på våra axlar. De ger oss liksom tillåtelse att släppa taget om den ouppnåeliga strävan efter fullkomlighet. Men frågan är om vi verkligen ska låta denna insikt bli en ursäkt för att inte ta ansvar?
Om vi ständigt ursäktar oss själva med att vi ”bara” är människor kan det uppfattas som att vi inte behöver ta våra handlingar på allvar. Och jag tänker att det kan leda till en kultur där ansvarstagande och självrannsakan inte prioriteras.
Vi kan som sagt inte vara felfria, men vi kan ändå sträva efter att göra vårt bästa och lära oss av våra misstag och försöka bättre nästa gång.
Att vara människa innebär nämligen att vi gör misstag, men det innebär också att vi har förmågan att reflektera över dem. Det räcker liksom inte att säga ”jag är sådan”.
Självklart ska vi vara förlåtande mot oss själva och andra, men förlåtelse och förståelse får inte bli en slags fribiljett för att undvika ansvar. Istället borde vi se våra misstag som en möjlighet till lärande.
Att vara människa – är att göra fel, men det är också att resa sig och försöka igen, att ta ansvar och att växa.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 