Jag har aldrig varit speciellt bra på att be. Att sitta still, sluta ögonen och försöka fokusera har ofta varit en kamp för mig. Tankarna de fladdrar så lätt iväg och innan jag vet ordet av är jag någon annanstans. Och försöker jag be på kvällen, somnar jag ofta. Det känns som om själva stillheten blir ett hinder…
…men något sker när jag promenerar. När jag får sätta den ena foten framför den andra, och känna hur kroppen rör sig i takt med hjärtats slag då händer något med själen också. Då kan jag be.
Det är som om stegen jag tar tar öppnar upp den andliga kommunikation, och gör bönen lättare och mer naturlig. Det som annars kan kännas som en prestation och något jag inte riktigt behärskar blir plötsligt en naturlig del av promenaden.
För mig är det befriande att bön inte behöver innebära att man sitter still med slutna ögon. Samtidigt känner jag en stark längtan efter att kunna uppleva sådana stunder, fria från distraktioner.
När jag promenerar längs skogsstigar eller stadens trottoarer samtalar jag med Gud. Jag delar mina bekymmer och det som tynger mig, men också mina drömmar och förhoppningar. Ibland så klagar jag, för livet är inte alltid så lätt och enkelt. Men lika ofta tackar jag, för det vackra jag ser runt omkring mig, för de små mirakel som finns i vardagen, för att jag kan sätta ena foten framför den andra och fortsätta framåt.
Sanningen är den att det kanske är det jag tänker och känner när jag ber, snarare än orden, som är den verkliga bönen, för Gud hör också det.
Philip Yancey
Och ändå, mitt i all klagan, tacksamhet och frågor är det tystnaden som bär bönen. En bön där orden liksom blir överflödiga.
Att promenera i tystnad är en påminnelse om att bön inte alltid behöver vara att vi pratar, utan ibland en passiv vila i Guds närvaro, där vi bara är.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 