I en tid där nästan varje stund är fylld med ljud, aktivitet och distraktioner, och vi ständigt bombarderas med information kan det tomma utrymmet, tystnaden kännas obekväm och svår att hantera. Det blir något vi skyndar oss att fylla genom att scrolla på mobilen, titta på tv, sätta på musik eller lyssna på en podd.
Men i det där tomrummet, i tystnaden, kanske är det där Gud talar? Eller handlar det om förväntningar?
Förväntar vi oss att höra Gud i tystnaden, i samtalen med andra människor, i sång och musik, i naturen och i söndagspredikan?
Om vi förväntar oss att Gud kan tala till oss i vardagen, kanske vi också kan lära oss att lyssna och uppmärksamma honom även i det lilla.
Hör du som har öron att höra med.
Markusevangeliet 4:9
När Jesus sa: ”Hör du som har öron att höra med,” uppmanade han inte bara sina åhörare att lyssna med öronen, utan även med hjärtat och sitt inre. Tänker att det krävs en öppenhet och vilja att förstå och ta emot det han försöker förmedla.
Umgänget med Gud omfattar så mycket mer än den tid jag ägnar åt bön varje dag. Gud lever hela dagarna runt omkring mig och inom mig. Han talar i en stilla susning och på andra sätt som jag kanske inte ens känner igen. Teresa av Avila har sagt att det egentligen inte är Gud som är tyst utan vi som är döva. Min uppgift är att vara vaken, som en vakt på sin post, och anstränga mig för att höra både nattens ljud och gryningens första tecken.
Philip Yancey
Vi kanske hör, men vi lyssnar inte för vi är så upptagna med andra röster, världens röster och våra egna. Av våra egna tankar, planer och bekymmer att hans ord går oss förbi och drunknar i bruset.
Alla föräldrar vet att det finns öron som inte hör och visst har man många gånger upplevt det där ögonblicket när man säger till sitt barn, kanske för tredje eller fjärde gången och svaret blir: men jag hörde inte. Det är nog inte alltid sant. Barnet kanske hörde vad vi sa men valde att ignorera det eftersom de hellre ville fortsätta leka än lyssna på oss som föräldrar. Och ibland är vi nog så fokuserade och upptagna av våra egna liv att vi att vi blir som barn som inte hör sina föräldrar.
Lyssnandet är en konst, och jag måste lära mig att lyssna på Gud precis som jag har lärt mig att lyssna som journalist. När jag intervjuar människor ställer jag en fråga och de svarar. Tidigt i karriären bröt jag ofta in och avslutade meningarna. Sedan lärde jag mig att om jag inte avbröt eller snabbt gick vidare till en följdfråga, om jag satt tyst en stund, då kunde det hända att de sade något mer och fyllde i detaljerna. Terapeuter och psykologer vet också att det är så.
Philip Yancey
Men Gud, han fortsätter att tala och ger oss ständigt nya chanser att höra, och det oavsett hur många gånger vi tidigare sagt: Men jag hörde inte.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 