Månad: januari 2025

Sedan en vecka tillbaka är jag med i viktväktarna för att gå ner i vikt och börja äta mer hälsosamt. Så nu äter jag betydligt mer frukt och grönsaker, räknar points på det jag äter och promenerar för att samla fler points att äta för.

Ofta förknippas viktnedgång med siffrorna på en våg och olika bantnings metoder såsom viktväktarna, LCHF, 5:2 dieten. Mer sällan talar vi om den andra sortens viktnedgång, den som sker inombords.

Tänker att det finns en tyngd som inte mäts i kilon utan i skuld, skam och ångest… De där osynliga vikterna som vi går och bär på varje dag, och oro, stress och sorg kan ibland vara långt svårare att få ordning på än kroppsvikten.

Att bära på extra kilon, oavsett om de är fysiska eller psykiska kan kännas tungt och ofta påverkar de nog varandra. Lättar vi på den mentala tyngden märker vi att kroppen också blir lättare och tar vi hand om vår kropp, rör på oss och äter hälsosamt så ger det också vårt inre bättre förutsättningar att orka.

Att gå ner i vikt fysiskt handlar oftast om en kombination av kost och fysisk aktivitet, och att bli av med den inre tyngden är också en slags process som kräver disciplin och ansträngningar. Det handlar om att identifiera det som tynger, att acceptera och ge sig själv tillåtelse att känna det som känns svårt.

Tyvärr tenderar jag att hålla saker inom mig, men jag vet av erfarenhet att nyckeln till inre viktnedgång är att våga omfamna sårbarheten. För när jag tillåter mig själv att vara sårbar är det som att jag upptäcker en ny sorts lätthet, jag behöver inte bära allt själv.

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila.

Matteusevangeliet 11:28

Som kristen tror jag också att vi kan gå till Jesus med vår inre tyngd och överlämna våra bekymmer, rädslor och sorger till honom. Och många gånger har jag faktiskt känt att han givit mig kraft att orka vidare…

/ Urban

Tänker att vi människor dagligen söker efter svar. Vi ställer frågor, letar efter lösningar och ibland riktar vi våra innersta tankar och önskningar mot Gud med förhoppning om att han hör och agerar.

Vi ber om vägledning, hjälp, och ibland till och med underverk. Men vad händer när svaren uteblir och tystnaden är det enda som möter oss. Eller när det vi får inte alls liknar det vi bad om?Svarar Gud på alla böner? Eller är en obesvarad bön också ett svar?

Jag vet att det i bibeln står att vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra. Men detta bibliska löfte handlar inte om att få allt vi vill ha. Det är snarare ett löfte om att han svarar på böner som är i linje med hans vilja. En slags inbjudan att förena våra hjärtan med Guds plan och förstå att svaren ibland kommer på sätt vi inte förväntar oss.

En obesvarad bön är också ett svar, ett som kanske inte ger oss vad vi vill, men som ofta ger oss vad vi behöver.

I den obesvarade bönen finns en möjlighet till reflektion kring våra egna behov och önskningar. Varför ber vi? Och vad är det vi egentligen söker? Kanske ber vi om lindring från något vi i längden behöver gå igenom för att växa som människor. Kanske är svaret något vi redan har, men ännu inte insett.

Tystnaden kan vara ett svar i sig, ett svar som uppmanar oss att lyssna djupare, och se bortom omedelbara behov och önskningar. Det kan till exempel handla om att Gud har hela bilden och ser längre än vi kan. Att det vi ber om inte är det som är bäst för oss i det långa loppet, och kanske var vi inte redo för det vi bad om? Kanske behövde vi tid. Tid att växa, lära oss och förstå.

Ett uteblivet svar kan helt enkelt vara Guds sätt att skydda oss från något som vi inte kan se, eller förbereda oss för något större.

/ Urban

Det finns få fraser som är så flitigt använda som ”man är ju inte mer än människa”. När något går snett, när vi gör fel eller misslyckas är det nära till hands att dra fram den gamla klyschan som ett försvar.

Ibland kan jag tycka att frasen används lite väl nonchalant, som en dålig utsökt för att slippa ta ansvar, vilket jag tycker är fel.

Visst, jag kan förstå att vi söker tröst i att vi inte är perfekta och det är ju dessutom sant. Vi är inte mer än människor, med alla de brister, fel och begränsningar det innebär…

…Och orden kan kännas befriande, och vara en viktig påminnelse om att vi inte behöver bära hela världen på våra axlar. De ger oss liksom tillåtelse att släppa taget om den ouppnåeliga strävan efter fullkomlighet. Men frågan är om vi verkligen ska låta denna insikt bli en ursäkt för att inte ta ansvar?

Om vi ständigt ursäktar oss själva med att vi ”bara” är människor kan det uppfattas som att vi inte behöver ta våra handlingar på allvar. Och jag tänker att det kan leda till en kultur där ansvarstagande och självrannsakan inte prioriteras.

Vi kan som sagt inte vara felfria, men vi kan ändå sträva efter att göra vårt bästa och lära oss av våra misstag och försöka bättre nästa gång.

Att vara människa innebär nämligen att vi gör misstag, men det innebär också att vi har förmågan att reflektera över dem. Det räcker liksom inte att säga ”jag är sådan”.

Självklart ska vi vara förlåtande mot oss själva och andra, men förlåtelse och förståelse får inte bli en slags fribiljett för att undvika ansvar. Istället borde vi se våra misstag som en möjlighet till lärande.

Att vara människa – är att göra fel, men det är också att resa sig och försöka igen, att ta ansvar och att växa.

/ Urban

If there is a light
We can’t always see
And there is a world
We can’t always be
If there is a dark
Now we shouldn’t doubt
And there is a light
Don’t let it go out

U2

If there is a light we can’t always see

Det finns ett ljus du inte alltid kan se – tänker att det är en sanning som både kan kännas vacker och outhärdlig. Ljuset och hoppet finns där men ibland tappar vi sikten då det skyms av mörker, moln och dimma.

Vi måste tro på att det fortsätter brinna, även när vi inte kan se det. Och ljuset är inte alltid något som syns på ytan, ibland är det en svag glöd, gömd under askan…

…det är hoppet vi inte förmår släppa, drömmen som ännu inte tagit form men som viskar till oss att fortsätta framåt.

And there is a world we can’t always be

Tänker att det inom oss finns många olika världar. Världar av längtan, av ideer, tankar och funderingar och av förhoppningar. Men vi når dem inte alltid för livet är fullt av begränsningar och omständigheter som håller oss tillbaka. Eller för att använda Tomas Sjödins ord: det finns tusen olevda liv inom mig.

Att inte alltid vistas i den värld vi drömmer om är inte ett misslyckande, utan en påminnelse om att våra drömmar överstiger oss själva. De är liksom mål som sträcker sig bortom det som är här och nu. Något att sikta mot även när vägen dit känns kurvig och oklar.

If there is a dark, now we shouldn’t doubt

Mörkret är en del av livet, lika naturligt som ljuset. Men vi kämpar så ofta emot det, som om det vore något fel att känna oro, vara ledsen eller ha ångest.

Att inte tvivla på mörkret är att acceptera det som en del av sin livsresa och utan mörkret skulle vi inte förstå ljusets betydelse.

And there is a light, don’t let it go out

Om det finns ett ljus så låt det inte slockna. Ljuset det kan vara svagt och nästan osynligt, men det är vårt ansvar att skydda det.

Livet kommer försöka blåsa ut det genom motgångar och tunga mörka dagar då allt känns hopplöst. Men om vi inte låter det slockna, om vi vårdar det som en glöd i vårt inre, kommer det en dag lysa starkt igen.

Att hålla ljuset brinnande är att vägra ge upp på livet, på kärleken, på hoppet. Kanske är vår viktigaste uppgift att vårda ljuset inom oss själva och i andra. För även när vi själva inte ser ljuset så kan det finnas någon annan som gör det, någon som kan hjälpa oss att tro på det igen.

/ Urban

Vi har nog alla haft dagar av trötthet. Dagar där man känt sig stressad och humöret varit så lågt att det känns som att varje ord kostar energi vi inte har. Sådana dagar är det lätt hänt att tålamodet brister och att våra reaktioner blir snabba och vassa.

Visst, det finns ofta en förklaring till vårt beteende, men är en förklaring samma sak som en ursäkt?

I en värld där vi ständigt möter små och stora prövningar är det lätt hänt att våra känslor och omständigheter styr vårt beteende. Att trötthet, frustration, stress och hunger påverkar vår förmåga att tänka klart…

…och det är lätt hänt att gömma sig bakom sina omständigheter och tänka: jag menade ju inget illa, jag var bara så trött.

Även om omständigheterna kan förklara varför vi ibland tappar tålamodet kan de inte vara en ursäkt för ett dåligt agerande. Förklaringar kan hjälpa oss att förstå varför vi reagerade som vi gjorde och det är viktigt att komma ihåg att vi alla är ofullkomliga. Vi gör fel vi reagerar och vi lär oss. Och att visa förståelse för både våra egna och andras brister är en del av att skapa starkare relationer. Men om vi använder förklaringar som en ursäkt för att slippa ta ansvar, förlorar de sin betydelse.

Att ta ansvar handlar om att säga förlåt och be om ursäkt för sitt eget beteende. Detta behöver dock inte betyda att man accepterar den andres handlingar eller att man inte har rätt att känna som man gör. Det handlar snarare om att ta ansvar för hur man själv reagerar.

Kanske kan en sådan ursäkt skapa en ärlig dialog, där man både får uttrycka sina egna känslor och samtidigt få den andra att reflektera över sitt agerande.

/ Urban