Jag har försökt skriva något här på bloggen i flera dagar, men orden har inte räckt till. Det är som om de tagit slut. Men nu gör jag ändå ett försök att sätta ord på mina tankar efter den fruktansvärda tragedin på Risbergska skolan, den värsta masskjutningen någonsin i Sverige. Det är svårt att greppa och känslorna är många: chock, ilska och sorg, allt på en och samma gång.
Mina tankar går till alla som drabbats, till de som förlorat någon eller bär på minnen de aldrig borde ha behövt uppleva. Kan inte föreställa mig hur det känns för de 18 barn, ungdomar och unga vuxna som förlorat en förälder i tragedin.
För de drabbade, de som var där, som bevittnade händelsen, som gömde sig eller flydde därifrån har tillvaron rämnat. Deras liv kommer aldrig vara desamma.
Jag vet av egen erfarenhet av, att de kommande dagarna, veckorna och månaderna kommer att präglas av sömnlösa nätter. Av mardrömmar som inte ens försvinner när man är vaken. Av ljud och bilder som ständigt spelas upp i huvudet, som om sinnet försöker förstå det ofattbara.
Hur går man vidare efter något sånt här?
Svaret är att det tar tid, kanske längre än någon vill erkänna. Sorgen och rädslan kan inte tvingas bort, men de kan delas. Och i just där, i delandet tror jag det finns något som kan likna tröst.
Till er som drabbats vill jag säga: ta emot all hjälp ni kan få för att bearbeta det trauma ni har upplevt. Det kan vara att dela era minnen med någon annan som var där, att prata med en medmänniska eller en pastor, men också att söka professionellt stöd från en psykolog.
Samtidigt bör ni vara rädda och varsamma med er berättelse, för det är nog inte alltid till gagn att dela den med alla som vill lyssna.
Vi som står vid sidan av, vi som försöker förstå men aldrig riktigt kan, har en viktig uppgift. Att vara där och inte vända bort blicken. Men det betyder inte att vi ständigt ska fråga hur de mår. De som drabbats behöver också en fristad, platser där allt är som vanligt och där de bara kan få vara som vanligt.
Vi ska inte heller stressa på och säga att ”livet går vidare”. Livet går vidare, men först när de drabbade är redo.
Drottningen undrade var det fina Sverige hade tagit vägen, och kanske är det just det vi ser nu i efterdyningarna, när församlingar och olika organisationer står upp för att hjälpa och stötta. I denna svåra tid ser vi gemenskap och medmänsklighet växa fram, där människor kommer samman för att ge stöd åt de drabbade. Det påminner oss om att i mörka stunder finns det alltid ljus i form av solidaritet och omtanke från de som bryr sig.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 