Med tanke på den våldsspiral som präglat Sverige de senaste åren och det oroliga världsläget är det inte så konstigt att många känner oro och rädsla. Och händelsen på Risbergska skolan förra veckan har berört oss alla.
Rädslan är en naturlig reaktion, ett sätt att skydda oss själva. Den hjälper oss att agera i farliga situationer och att skydda både oss själva och våra nära och kära. Och i många fall kan rädsla hjälpa oss att identifiera och undvika faror, så i den bemärkelsen är rädsla inte något negativt.
Men jag tänker att det också finns en annan sida av rädslan som jag inte kan låta bli att oroa mig för. Rädslan som riskerar att förändra oss som människor.
Om vi låter rädslan ta över och styra våra liv riskerar vi att förlora något viktigt, vår förmåga att vara medmänniskor. Rädslan gör något med oss, den får oss att bygga murar istället för att öppna dörrar. Den får oss att se på andra människor med misstänksamhet istället för nyfikenhet.
Men jag tror att det finns ett motgift: modet att möta rädslan. Inte genom att ignorera den eller förneka den, utan genom att bemöta den med medkänsla.
Vi behöver ha modet att erkänna vår rädsla men också styrkan att vägra låta den styra våra liv.
Rädslan kommer alltid att finnas där. Det är en del av att vara människa, men det är inte den som ska definiera oss. Vi måste se till att det inte är rädslan som styr våra handlingar, utan vår strävan att vara goda medmänniskor.
Så låt oss välja kärlek framför rädsla. Våga visa omtanke, våga vara sårbar och våga leva fullt ut. Den som aldrig tar risken att känna eller ge, missar mycket av det som livet kan erbjuda, de stunder av gemenskap, glädje och växt som bara kommer när vi vågar.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 