Jag läste en gång om en munk som fått frågan vad de gör i klostret hela dagarna, varvid han svarade: vi faller och vi reser oss, dag ut och dag in. De orden har fastnat i mig, för de beskriver på ett fint och tänkvärt sätt inte bara livet i klostret, utan livet i stort. Mitt liv, ditt liv, våra liv.
Ibland snubblar vi på småsaker, en ogenomtänkt kommentar från någon, en stressig dag eller en besvikelse som vi inte riktigt var beredda på. Andra gånger faller vi handlöst i mörker vi inte ser någon väg ut ur, och vi famlar efter att hitta fotfäste. Det kan vara traumatiska upplevelser, misstag vi gjort, förluster vi inte kan bära eller tvivel som sliter i oss…
…Och just där, mitt i fallet, kan det kännas som om Gud är långt borta. Som att han har vänt sig bort och släppt taget om oss.
Men jag har bestämt mig för att tro något annat. Tror nämligen att Jesus alltid är där, under mig när jag faller, framför mig när jag tvekar och bakom mig och knuffar på när jag inte vågar gå vidare.
Jag vill tro det även när jag inte känner det. För om jag bara litade på Gud när jag kände hans närvaro så skulle min tro vara lika svajig och föränderlig som mina känslor.
Och jag har märkt en sak: Just när det känns som mörkast, när Gud verkar som längst bort, det är då han är som närmast. Det är då han bär, även om vi inte inser det förrän vi ser tillbaka.
Vi faller och vi reser oss, om och om igen. Och mitt i allt detta, någonstans mellan sårbarheten i fallet och kraften i att resa sig igen, är Gud närvarande. Inte långt borta, utan närmare än vi tror. Men det betyder inte att det är lätt och enkelt. Att falla gör ont och att resa sig kan ta tid.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 